torsdag 3 januari 2013

En klassiker - nästan "dissad"



De senaste dagarna har jag gett mig på att läsa Anne på Grönkulla, av L.M. Montgomery. Som alla älskar. Har jag fått för mig? Hursomhelst tänkte jag att, ja, jag får väl ta reda på vad det är. När jag var ung läste jag Lotta-böckerna av Merri Vikmin typ av böcker, verkligen!
Anne på Grönkulla … jag ska ge henne en liten chans till idag … men jag orkar inte med henne riktigt. Hon känns som den typ av karaktär som, känslomässigt, antingen ligger på en hög, hysteriskt hög det-går-knappt-att-nå-fram-nivå, ELLER djupaste brunnars mörka botten. En karaktär som suger energi ur sin omgivning. Även via boksidor nu då.

Språket gillar jag. Användandet av ”riktiga” ord!
 Så, där hör nu hur gammal jag är!

Visst är hon klok ibland. Rolig ibland. Ömkansvärd ibland (Hon är väldigt mycket människa)– det går inte att tycka illa om henne … inte heller om andra människor med hennes karaktärsdrag. Men jag behöver inte utsätta mig för dem.

“Oh, it's delightful to have ambitions. I'm so glad I have such a lot. And there never seems to be any end to them-- that's the best of it. Just as soon as you attain to one ambition you see another one glittering higher up still. It does make life so interesting.” 

“Isn't it splendid to think of all the things there are to find out about? It just makes me feel glad to be alive--it's such an interesting world. It wouldn't be half so interesting if we know all about everything, would it? There'd be no scope for imagination then, would there? But am I talking too much? People are always telling me I do. Would you rather I didn't talk? If you say so I'll stop. I can STOP when I make up my mind to it, although it's difficult.” 

Jag stapplar mig fram i den HÄR utgåvan!




8 kommentarer:

  1. Jag älskar inte Anne på Grönkulla. ;) För jag har inte läst den. Får för mig att det är en "typisk flickbok" och isf inget för mig, inte ens när jag hade åldern inne. Oj, vilka fördomar man kan ha. Dem har jag ärvt hemifrån. Ingen ursäkt, jag vet. :)

    Du stapplar, skriver du. Om du menar med engelskan så är ju barn- och ungdomsböcker mycket bra att träna på. Lagom svåra och så. Och varför skulle man bara läsa vuxenböcker?! Det har jag aldrig förstått. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att fler än jag levt genom en barndom utan Anne :)
      Nejdå, engelskan är inga problem ... jag stapplar mest för att jag inte gillar Anne, försöker skumläsa men fattar att det inte funkar med henne ... Ska nog lägga ner projektet!
      Jane Austen står på tur!

      Radera
    2. Jaa, det vore kul! Hojta om du reggar dig på Goodreads så får jag kika på din bokhylla... för det får jag väl? ;)

      Tänkte väl det... att jag drog fel slutsats av ditt stapplande med Anne. Du läste ju Wonder också. Det är bara att lägga ner om det tar emot för mycket. Det finns så många bra böcker. Jane Austen t.ex, som du nämnde. Eller Alice Munros noveller.

      Radera
  2. Tack för din kärlek och omtanke på min blogg.
    Lovar jag ska komma igen, men du vet ett mammahjärta slits itu när något/någon
    hotar ens barn.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
  3. Inte heller jag har läst Anne på Grönkulla. Inget jag är ledsen för dock. Den verkar alldeles för präktig och flickig. Nu fick jag ju ett litet smakprov här hos dig och jag tror faktiskt det räcker. :)

    SvaraRadera
  4. Har inte läst den! Om jag utgår ifrån din upplevelse, får jag inte heller lust att läsa :)

    SvaraRadera
  5. Slukade alla Lottaböckerna och älskade dem! Men slukade även Anne på Grönkulla. Minns att de var väldigt olika varann, helt olika sorters böcker och helt olika sorters flickor. Jag föredrar Lotta :)

    SvaraRadera
  6. Jag älskade Anne, och du påminner mej om att jag nok borde lära Anne fra Bjørkely, som den heter på norska, om igen... ;-)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...