fredag 18 oktober 2013

Alla tankar som trängs ...



Vad är det? En skrivövning. Läs mer HÄR!


Det ska man ju?


Varför, tänkte hon där hon gick i snålblåsten, varför kunde det inte bara få vara bra någon gång?

Genom tröttheten ekade anklagelserna och de eviga jämförelserna (de som aldrig blev till hennes fördel) som hon nyss fått utstå – igen.

Kvinnan hon nyss lämnat i en hast reagerade ju på allt precis som Kvinnan alltid gjorde. Men var gång fanns hennes hopp om att nu, den här gången, skulle det vara annorlunda. Men, som vanligt, hade Kvinnan vräkt ur sig all sin bitterhet.

Varför utsatte hon sig? Gång på gång? Var det det förbannade hoppets fel? Det är väl det vi gör, tänkte hon, fastnar i våra grusade förhoppningar. Utsätter oss för besvikelsens smärta genom att förvänta oss att människor ska reagera, bete sig, utifrån våra egna erfarenheter – bete sig så vi förstår …

Eller fanns det fortfarande, långt under alla lager, och år, av besvikelse, hårda ord och ilska, kärlek kvar? Kärlek som fortfarande fick henne att hälsa på då och då?

Hon skakade på huvudet, som för att skingra lagren av elände och se ner till botten av deras förhållande. Fanns där, verkligen, ännu kärlek?


Kanske. Men, ärligt, trodde hon nog mest att hon hälsade på för att ”det ska man ju”. Hon hörde sin väninnas kommentar när hon, en gång för länge sedan, försökte anförtro sig för någon- hoppades bli förstådd. ”Det förstår du väl att man inte bara kan bryta kontakten med sin egen mamma sådär. Vad ska folk tänka?”





5 kommentarer:

  1. ok, så här är det. man väljer inte sina föräldrar eller syskon eller släkt. så det är helt ok att bryta med dem. det har jag själv gjort, brytit med min mor, tagit henne till nåder, brytit igen, tagit henne till nåder och nu brytit för sista gången. jag kan inte acceptera vilken behandling som helst. så enkelt är det. och självklart ska man tala om varför man bryter. och ge chanser, men inte i all evighet. och vad andra tänker är fullständigt egalt! andra lever inte ditt liv och som indianerna säger "går inte i dina moccasiner" och vet därmed inte alls hur det förhåller sig. så är det.
    aino

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har liknande upplevelse och min text vill förmedla just det som du skrev …
      Lite nu och då kommer jag prova jag mina ord. Jag tycker om foto :) men även ord. Inte allt jag skriver kommer var jag … men alltid ur den jag är.
      Tack för din ärliga reaktion. Och med hela mitt hjärta är jag med i varje ord!

      Radera
  2. Det finns lägen när man måste stå upp för sig själv och tillåta sig att släppa taget... när man har försökt om och om igen och gjort sig själv illa. Ingen förtjänar det.

    SvaraRadera
  3. Som vanligt är jag sent (= sist) ute. Och om Aino och Pumita inte hade hunnit kommentera före mig så hade jag skrivit precis vad de sagt.

    PS. Jag har för (o-) vana att ge alla människor tre chanser. När de inte har tagit dem är dom förbrukade. Hårt, enkelt men väldigt skönt för mig. Det känns ärligt så, för alla förtjänar åtminstone en andra chans. Detta gäller dock inte mina föräldrar - hade ett toppen förhållande med båda. DS.

    SvaraRadera
  4. Vad ska jag säga egentligen? De enda som ringer mig är mina föräldrar, mina bröder hör aldrig av sig. Men vi bor ganska långt ifrån varandra, jag söder om Bretagne och de i Stockholmstrakten....

    SvaraRadera