tisdag 28 januari 2014

Inte enkelt - inte enkelt alls


Vare sig vi vill erkänna det eller inte, så lever vi ett samhälle där vi, mestadels, inte anses ha något värde om vi inte presterar, på ett eller annat sätt. 
Vi mäter själva det värdet genom andra människors respons på vad vi säger eller gör. 
Vi har till och med svårt att ta emot komplimanger utan att trassla in oss i en härva av anledningar till varför vi inte ens borde ha fått komplimangen i första hand.

Ja, visst hårdrar jag det. Men det förminskar inte det faktum att många lever livet just så hårdraget. Andra gör det till del – visst känner vi igen oss?

Jag följer Humans of New York, en killes foton och miniberättelser. Där sa en tjej så här:
"Regardless of what you think about religion, it provides a space for people to reflect on how small we are. Now that religion is being increasingly phased out of society, people have to take it upon themselves to reflect on humanity's place in the universe. Even if that just means zooming out on Google Maps, until you get smaller, and smaller, and smaller."

Och det slog mig att det ofta är så vi gör. För att få perspektiv pratar vi om att vi måste inse hur små vi är i det stora hela. Ok. Det är ju inte helt fel. Och det är inte alls svårt att förstå varför vi tänker så. Tanken att mänskligheten kommit dit den har och världen blivit så hård är att vi har stora, hårda egon, och att världen handlar mycket om den egna överlevnaden … I citatet här ovan säger tjejen att det är det religionen också handlar om. Och kanske är det så för många. 

Men, för mig, och många andra, är det långt ifrån hela sanningen.

I mitt jobb har jag nöjet att få berätta för unga (och för den del även äldre) människor att de är skapade fina och värdefulla – och berätta om hur viktiga de är, var och en. Och att vi, allihop, tillsammans kan utföra underverk och att vi oavsett hur ensamma vi känner oss aldrig är det.

Många vuxna sätter sig och analyserar ihjäl det jag just nu skrev – men barn växer i det. De förstår att stanna upp och sträcka på sig. De har, oftast, ett naturligt ”jag är så bra”-tänk J ett jag-är-så-bra-tänk utan att de är så bra för att någon annan är sämre på något sätt. De kan mycket väl tänka sig att ”jag är bäst, och det är du också”!

Vi får inte fastna vid hur små vi är i universum. Vi måste också komma ihåg att just vi faktiskt finns här och att vi bidrar till vår omvärld. Att vi är viktiga. Bara genom vår attityd, vår närvaro. Vi är en del av det stora hela.

Tänk att det finns en livsvilja som vill dig. Som vill livet – och tänk att det, just bara det, räcker. Nu behöver du bara göra ditt bästa; be andra om hjälp, andas, förundras, leda, längta ... bara du kan var den bästa du.

Nej. Jag vet att det inte är så enkelt. Vad är någonsin så enkelt? Men det gör det inte mindre sant.

Det gör det absolut inte mindre sant!





4 kommentarer:

  1. Jag analyserar inte ihjäl det du skrev, även om det långa välskrivna inlägget kanske förtjänade det. Det enda jag kan säga att jag inte riktigt känner igen mig här. Jag känner mig inte speciellt liten och har inte minsta problemet med att ta komplimanger. Men jag tackar alltid när jag får en. Men sedan så tänker jag sällan att jag är en del av universum heller om man säger så. Jag är här och nu.

    SvaraRadera
  2. Du är klok du, det kan jag säga utan att analysera ihjäl något. Jag är inte mycket för att analysera sönder saker över huvud taget. Men jag följer också Humans of New York och fascineras av kombinationen porträtt och mer eller mindre filosofiska fraser. Alltid tänkvärda!

    SvaraRadera
  3. Tycker att det är så underbart att det finns människor som du, som kan se saker från olika vinklar och förmedla hopp.

    SvaraRadera
  4. Oj vilket stor tankar. Men tiden är sån nu, i mörkrets hjärta, januari, en tid för eftertanke.
    Vackert..gillar mest bara läsa din text.
    /Kiki

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...