onsdag 30 juli 2014

Usch! Egentligen är det ju inte alls sant!



Ibland ljuger man för att överleva. Men det är dumt att fastna i lögnen när den inte längre behövs. Eller... ja, man överdriver EN aspekt för att inte tänka på den andra ... *suckar*

Igår hörde jag mig själv vara kaxig och berätta hur skönt det är när ungarna växer upp och flyttar hemifrån och alla fördelar det för med sig. Mantrat. Det jag intalade mig då. När jag behövde säga det högt för att tro på det.

Men så var det ju inte. Inte bara. Och absolut inte till största del. FY, så tomt det blev. Gråten kom och gick. Och vi handlade alldeles för mycket mat i flera veckor … månader. Och, även om vi inte bott i knät på varandra, så blev det väldigt tomt. Väldigt.

Men man vänjer sig vid allt. Och visst, den nya vardagen blev en bra vardag, den med – speciellt bra när man vet att allt är bra där, i nya hemmet …

Det ÄR sant det jag hört så många säga; ”Barnen är alltid välkomna hem. När de vill.”– jo, för så känns det och så är det!

Så jag ska sluta kaxa mig nu. Mest för att jag faktiskt inte behöver det – men mest för att det faktiskt måste vara sårande. Ingen ska behöva leva i tron att det var en lättnad när de flyttade. Alldeles speciellt inte när det inte är sant.


Så, om du läser det här; förlåt. Du är alltid välkommen hem. När du vill. :D










8 kommentarer:

  1. Kaxigt och kaxigt, det ena utesluter ju inte det andra - som jag utan barn ser det alltså.

    SvaraRadera
  2. Jag gruvar mig för den dagen... Ibland tror jag att man behöver vara kaxig och uttrycka sig för att någonstans bearbeta det som är jobbigt. Om jag säger att det är bra, då kanske ordens kraft till slut gör det bra... Tillslut orkar man säga att det inte var bra... Kanske en del av bearbetningsprocessen...

    SvaraRadera
  3. Tack ör att du berättar precis som du känner!

    SvaraRadera
  4. Hahaha, jag brukar säga till mina ungar att de aldrig får flytta och de bara skrattar åt mig... Men fy så tomt det kommer att bli!

    SvaraRadera
  5. Ja, tomt blev det...och ja det tog lång tid innan man vande sig. Men jo, det är skönt också, för så är ju livets gång.
    Fast det är vackert det du skriver.
    /Kiki

    SvaraRadera
  6. :-) Hen vet alldeles säkert att du väntar med en öppen famn.

    SvaraRadera
  7. Va fin du är :)
    Jag gruvar mig för den dagen när dottern ska flytta hemifrån...

    SvaraRadera
  8. Så sant så sant! Det blir så tomt utan de älskade barnen. Vår son började innebandygymnasium i Mora när han var 16. Min lilla plutt flyttade hemifrån, han som bara var ett barn. Kunde inte gå in i hans rum på flera veckor utan att gråta. Några år senare när dottern flyttade hemifrån och vi blev helt själva hemma, var det inte alls lika jobbigt. Jag var nog bättre mentalt förberedd då. Nu har vi bott själva i flera år och jag kan just känna den där känslan att vad skönt det är. Och jag kan känna den utan att få dåligt samvete. För de vet att de alltid är välkomna hem, precis som hos dig! Fina ord av dig! Kram

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...