torsdag 29 januari 2015

Begravning


Igår var jag på begravning. Mannen som alla var där för att säga farväl (eller på återseende) till kände jag inte. Vi hade bara träffats ett fåtal gånger. Men jag känner familjen - och jag känner deras sorg.
När jag skulle tala skakade rösten - för hur håller man sorgen borta när den är så påtaglig ... kanske ska man inte ens försöka.
När vi, jag och två kollegor, träffade konfirmander senare på eftermiddagen så kom vi in på sorg, döden, bön ... Det blev mycket prat. Själva kanske ungdomarna inte bidrog med så mycket prat - men de var med. De kände igen sig. De förstod. Och kanske var det första gången de hörde någon sätta ord på deras tankar.

För sorg är sorg. Det går inte att gradera. Den djupaste sorgen du upplevt ÄR den djupaste sorgen du upplevt. Liksom min är min. Så enkelt är det. Ingen tävling. Bara förståelse.







 
Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus i deras liv
en tid, ett ljus på deras stig


Björn Afzelius







8 kommentarer:

  1. Begravningar är alltid sorgliga. Har svårt för att gå dit och känner mig väldigt obekväm faktiskt. Som tur är har jag bara gått på fem stycken i hela mitt liv...
    Men som min IT-bästis sa till mig en gång: begravningar är bara till för de efterlevande. Den döde bryr sig inte längre. Bra sagt tycker jag...

    SvaraRadera
  2. Begravningar är jobbiga. Jag är så tacksam för att jag själv inte drabbats av några större förluster i mitt liv.Det är väl det som är viktigast här i livet.........att nära och kära får vara friska och leva länge.

    SvaraRadera
  3. Får gåshud av Björns text. han bara hade ett uttryck som träffar rakt i hjärtat. Älskar Björn Afzelius.
    /Kiki

    SvaraRadera
  4. Tror också att det är viktigt för anhöriga, för oss som blir kvar,
    som blir "övergivna" att få ta ett bra farväl, hur det än blir och var.
    Sorgen är oundviklig den får vi bära.
    Men livet efteråt har vi ansvar för.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
  5. Jag som så ofta har spelat på begravningar får alltid en tankeställare varje gång om att livet inte är oändligt. Det är bara så. Den värsta sorgen går kanske över med tiden men inte saknaden. Det är ju en slags sorg det också.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  6. Tycker du är beundransvärd Eva ! Måste känts svårt att hålla det där talet. Inte lätt det här med döden, det oundvilkiga. Säkerligen bra att tala om med varandra men det gör vi väldigt sällan. Jo, maken och jag gör det ibland. Blir ju lite mer påtagligt nu när man blir äldre...
    Afzelius och hans texter är en av mina absoluta favoriter. Lade en länk till en av hans låtar i mitt sista blogginlägg. Men det tror jag inte någon lade märke till ;-)

    SvaraRadera
  7. Vackert skrivet och så sant! Döden är något vi sällan talar om, men är en viktig del av födas-leva-dö. Vi behöver våga prata mer om döden. Det känns som om det idag är något väldigt fjärran i vårt samhälle, Så fint att ni pratade om det tillsammans med ungdomarna. Av egen erfarenhet vet jag att de uppskattar det mycket. /Helena

    SvaraRadera
  8. Det var mycket fint skrivet. Man behöver prata mer om döden och om det svåra. Tack Eva!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...