onsdag 18 november 2015

Funderingar kring ord som Överreagera och Reagera


OBS! Följande inlägg är inte ett påhopp på någon enskild individ. Det här är mina tankar och funderingar. En helt normal (över-)reaktion på ett av min omvärlds påståenden. Det handlar också om människor i min vardag jag vill försvara.

Det finns en mängd tema-utmaningar av olika slag för varje dag i bloggvärlden. Jag deltar inte i tillnärmelsevis alla men jag kollar ju fortfarande in vad temat är.

Idag är ett tema Överreagera på en av bloggarna. För att: 

"De omskakande händelserna senaste tiden medför lätt att man överreagerar. Det kanske inte alltid är så konstruktivt. Sans och förnuft bör gälla, eller hur?"

Jodå, visst har även jag hört uttalat en del extrema åtgärder som bör tas gentemot terroristerna – ofta med noll urskiljning om vilka terroristerna är. Ofta är de då, tyvärr, alla Muslimer (stor bokstav, inkluderande alla). Här hänvisar jag till DET HÄR inlägget jag skrev för några dagar sedan. Mycket kan man säga i sin rädsla – men allt är faktiskt inte ok.

Det jag idag gick instinktivt in i försvarsläge mot i de meningarna ovan var deras omedelbara betydelse i mitt sammanhang. Det här inlägget handlar inte om den som skrev dem, eller varför de skrevs – som sagt - det handlar om min egen reaktion på dem, mina tankar, idag.

Började med att slå upp överreagera:
Att reagera överdrivet på något. [<-- Länk] Ordet används i fysiologin om inadekvata, onormala reaktioner på stimuli och i vardagspsykologiska sammanhang när någon tycker att någon annan, eventuellt han eller hon själv, reagerar häftigare (känslomässigt eller i ord och handling) än normalt eller än som kan anses motiverat.

Reagera Överdrivet häftigt  [<-- Länk]

[Not: Språket är fattigt och vi har samma ord för hur vi reagerar känslomässigt som vad vi gör åt problemet … Reagera. Mina tankar handlar om känslomässiga reaktioner. Rädslan i sig – inte åtgärden.]

Häromdagen pratade jag och några unga föräldrar om rädslan som händelserna skapat. Det handlade om att inte våga åka med barnen på Lisebergs Jul eller handla på Nordens största varuhus – eller ens, kanske, gå på bio. Några var räddare än andra. Ingen, INGEN, kunde säga att de som var räddast överreagerade. INGEN. Vi reagerade bara olika. Vem ska säga att någon annans känsla av rädsla är fel? Är en överreaktion? Vi förstod ju alla var de tankarna kom ifrån.

Kan man ålägga en rädd person att behöva skämmas för sina känslor genom att kalla det att överreagera i det här fallet?

Hur överreagerar man på vad som hände i Paris i fredags? ”… onormala reaktioner på stimuli och i vardagspsykologiska sammanhang …” Det var inget som var vardag med händelserna i Paris i fredags. Vad skulle en normal reaktion på det som hände i fredags vara då?

Hursomhelst, min poäng; Det är ok att reagera känslomässigt på det som hände i fredags. Att INTE göra det vore … ja, då har nog världen verkligen förlorat allt hopp. Att reagera handlar inte alltid om hur man åtgärdar problemet som skapat rädslan. Ibland handlar det faktiskt bara om känslan.

Att vara rädd för det som är farligt är sunt. Att agera på den rädslan är inte alltid det – men det tror jag nog att vårt förnuft och vår sans hjälper oss att inse!







12 kommentarer:

  1. Ibland är det enda rimliga sättet att reagera att "överreagera"!

    SvaraRadera
  2. Alltså var inte de flestas reaktion på det som hände och fortfarande pågår i Paris rädsla!!!? Kom ihåg att det första jag tänkte var " snart drabbas vi i Sverige också". Å den tanken gör mig rädd, speciellt då terroristerna ju kan slå till när- och varsomhelst. Det är ingen överreaktion utan en naturlig reaktion, åtminstone för mig.

    Tänkte till och med igår när Sverige spelade mot Danmark i Köpenhamn "tänk om dom slår till där", Danmark har ju haft sina "duster" tack vare Muhammedtecknaren Kurt Westergaard. Så ja, jag är rädd.

    Min granne däremot hade en perfekt lösning på det pågående problemet, som man skulle kunna beteckna som överreaktion, men den ska jag inte gå in på här...

    SvaraRadera
  3. Vi har gått upp i graden på skalan på hotbilden mot Sverige till 4/av 5 hörde jag precis :( Sverige ör ett mål för teroristererna. Så JA jag är rädd :( rädd för att ngt ska hända mina barn rädd att det ska slå till trots att vi nu ökat polisinsatser på alla stora arenor och platser ! Jag tycker inte att det är en överreaktion !! Att bli rädd för att vem som helst kan drabbas borde vara sunt och en medmänsklig tanke !
    Men det tycker jag ! För jag är sån som reagerar när det sker hemska saker, men mitt sunda förnuft får mig att backa och tänka efter och reflektera !
    Vi ör inte mer än människor ! Bättre att reagera än inte det visar att vi har känslor och bryr oss !!!
    Kram Sanna

    SvaraRadera
  4. Me again: Ser att Gemsofmylife redan har sett och sagt det jag tänkte skriva. Återgår till min första kommentar och det jag skrev där. Nej, jag överreagerar inte, men min naturliga reaktion är rädsla, speciellt med tanke på att SÄPO och vår polis är så himla blåödga Något jag alltid uppskattat i vårt land - blåögdheten, för vi hade ju inte så mycket att "skryta med" förutom morden på Olof Palm och Anna Lindh - i internationell media alltså... Å ikväll har vi varit med i BBC och CNN igen - WOW. Hoppas du förstår ironin här...

    PS1. Maken och jag ska på stan imorgon. Japp det ska vi. Men vi ska definitivt undvika Drottninggatan och andra populära platser mitt i city. En överreaktion kanske, men jag vill inte kola av än. DS1.

    PS2. Var glad att bo ut på landet. Det är vi också. Man känner sig liksom mindre osäker om man säger så... DS2

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att du nämner blåögdheten som våra "beskyddare" besitter ... mest skrämmande av allt, kanske.
      Nog är jag glad att bo p landet - men med en son studerandes i Gbg och en annan i trånga södra England så är det klart jag funderar på hotbilden. "Det kommer i alla fall aldrig hända HÄR" är en kommentar som dog ut i och med mordet på Palme...

      Radera
  5. Klart att jag reagerar över hur världen ser ut. Rädslan sitter inombords och visst tänker 💭 jag på att jag kanske inte borde vistas i stora folksamlingar. Men att gå omkring och vara rädd för Attentat gör ju ingen människa glad. Med 2 stora evenemang inbokade så tänker jag till lite extra... Dels är det Ulf Lundell på Malmö live och dels matchen på onsdag då Paris spelar i mitt Malmö... Ha en fin dag!!!

    SvaraRadera
  6. Respektera varandra och varandras känslor. Jag håller med dig. Ingen har monopol på tyckande. I sådana här lägen finns det inga känslor som är rätt eller fel. Jag kan inte gå runt och tro att alla människor jag träffar på är terrorister, men självklart tänker jag till. Ganska sunt, tycker jag och känner inte alls att jag överreagerar.

    SvaraRadera
  7. Näej, rädsla och reaktioner är ju nästan något som man inte bestämmer över själv. Det känns som att kroppen gör sitt, och så får knoppen hänga med. Men när det är över tycker jag att man ska koppla på sitt mer rationella och framåtsyftande jag. Annars är det nog lätt hänt att man hamnar i ett läge som är en återvändsgränd eller som en svart grop. Hoppas de som hamnar där får hjälp, helt enkelt.

    SvaraRadera
  8. Hej
    Jag gillar inlägg som skapar reflektion.
    "Kan man ålägga en rädd person att behöva skämmas för sina känslor genom att kalla det att överreagera i det här fallet?"
    Mitt svar är NEJ. Alla känslor är rätt för just den personen som känner den. Att överreagera är människans ursprungliga skydd. MEN, (nu kommer mitt men) Jag är lite orolig för att folks överreaktioner i nuläget kommer dra alla över en kam vilket då går ut över de flyktingar som tar sig från Syrien till Sverige.att öka, trigga igång främlingsfientligheten ännu mer.och därmed också rädsla för det främmande.
    I detta och många andra fall kan jag tycka att överreaktioner bottnar sig i okunskap, och kunskap kan man skaffa sig om man vill. Men åter igen, att reagera är normalt
    /Leva-Kerstin
    www.steeperz.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. " ... överreaktioner bottnar sig i okunskap ..." - initialt höll jag med ... och gör det ännu, till viss del. Men det finns ju de som "överreagerar" av erfarenheter som vi inte vet något om ... Det är det viktigt att komma ihåg. Vi kan aldrig ha oss själva som norm i mötet med andra - dina erfarenheter är inte mina ...

      Radera
  9. Gillar att läsa dina provtänk, de får mig att tänka och fundera vidare...tankar som jag kanske ej alltid delar med mig av här på bloggen men som ändå finns – så du vet, du föder mer än vad du får tillbaka i kommentarer (=bra och uppskattat).
    /Kiki

    SvaraRadera
  10. Att reagera behöver inte betyda att bli rädd. Jag reagerade starkt på händelserna i Paris och andra städer, men inte blev jag rädd för det. Att kalla någon blåögd kan vara helt fel uttryck om denne gjort en riskanalys och kommit fram till att visst kan det hända, men risken/chansen är inte så stor. Och händer det där jag är, så var jag på fel ställe den gången.

    Jag är fysiskt blåögd, men anser bestämt att det är farligare att gå ut i novembermörkret utan reflexer. Vägrar låta rädsla begränsa mig, samtidigt som jag självklart inser och förstår att andra kan bli rädda. Vi är alla olika.

    SvaraRadera