onsdag 27 januari 2016

Viktigt


Ni som följer min blogg vet att en av mina favoritförfattare är Matt Haig och att han skrivit, bland annat, "Reasons to stay alive" som nu också finns på svenska och heter "Skäl att fortsätta leva".

Nu skrev han en viktig statusuppdatering på Facebook här om dagen - en som alla kan behöva läsa ... för att den säger så mycket om depression och mental ohälsa. På ett enkelt sätt. Och om ni inte läst boken ... ja, då är det dags!

Matt Haig skriver på sin Facebook-sida:


“You write a (kind of) self-help book on depression and anxiety and the assumption, at least from those who haven't read it, is that you are better. But in reality it is not something you are 'cured' of. It's just something you accept and learn better to live with and sometimes to eve be thankful for. But every day has its struggles. Every day since September 1999 I've had to be careful about what I eat and drink. Every time I go away from home I have to have a silent conversation with myself about how it is unlikely something bad will happen. Everyday without proper sleep has been a major risk. At least 8 or 9 times a year I will have to talk myself down from the onset of a panic attack. Everytime I am in a shop with unnatural lighting (all of them) I have to consciously stay calm. I have to watch I don't write much over 1000 words a day or my natural brain reserves - those needed to keep depression at bay - will dry up. I spend 30% of the time convinced I or someone I love might be seriously ill. Everyday has been full of mental INTENSITY, which probably spills over into my status updates sometimes. None of this is to say I'm not a happy person. I honestly couldn't have asked for a better life. It just means that I will never really be the kind of person I once was. That 'normal' state of not having to be mindful and self-aware has probably gone for ever and occasionally it'd be nice to have an off switch. This isn't a moan by the way. It's just to say that even people who sometimes seem 'better' are never actually returned to the way they were before. You can build a utopia after an apocalypse but it is still post-apocalypse.”


Översättning:
"Man skriver en (sorts) självhjälpsbok om depression och ångest och manga, speciellt de som inte last boken, tar för givet att man mår bättre. Men realiteten är att det inte är något man blir kurerad från. Det är bara något man accepterar och lär sig leva bättre med och ibland till och med kan vara tacksam för. Men varje dag har sin beskärda del av kamp. Varje dag sedan september 1999 har jag varit noga med vad jag äter och dricker. Varje gång jag går hemifrån måste jag ha en tyst konversation med mig själv om hur osannolikt det är att något ska hända. Varje dag utan ordentlig sömn har varit en stor risk. Åtminstone 8 eller 9 gånger om året måste jag prata mig bort från starten på en panik-attack. Varje gång jag är i en affär med onaturligt ljus (alla) måste jag medvetet hålla mig lugn. Jag måste se till att jag inte skriver mer än 1000 ord om dagen för att min naturliga hjärnkapacitet – den som behövs för att hålla depressionen borta - inte ska ta slut. Jag spenderar 30 % av min tid övertygad om att jag eller någon jag älskar kan vara allvarligt sjuk. Varje dag har varit full av mental INTENSITET, vilket antagligen spiller över till mina statusuppdateringar ibland. Inget av detta betyder att jag inte är en nöjd person. Jag skulle, ärligt, inte kunnat önska mig ett bättre liv. Det betyder bara att jag aldrig kommer vara den person jag en gång var. Det där ”normala” som var att inte behöva vara mentalt närvarande och självmedveten hela tiden är antagligen borta för alltid och ibland skulle det vara skönt att ha en av-knapp. Det här är inte gnäll förresten. Det är bara för att berätta att människor som ibland verkar ha blivit ”bättre” faktiskt inte har blivit som de var. Man kan bygga en utopi efter en apokalyps, men det är fortfarande post-apokalyptiskt."










5 kommentarer:

  1. Tror att detta "beteende" inte bara gäller för personer med depression utan även för människor som lidit av ätstörningar och alkoholism med mera.

    Å även om jag också har en tendens till att generalisera så är jag inte övertygad om att alla man möter håller på med en hård daglig kamp. Då vore världen verkligen en trist plats att leva i. Vid närmare eftertanke är dock många platser i världen hemska att befinna sig på just nu...

    SvaraRadera
  2. Jag tror nog att alla har sitt, på något sätt. I alla fall för stunden. Allt från trotsande tonårsbarn till en partner som mår dåligt till en chef som man inte förstår och som är jävlig. Inte depression så klart, men knögglor på vägen. Och i bästa fall ökar det förståelsen för andra. Inga dumma grejor.

    SvaraRadera
  3. Tycker om citatet i slutet. Möt alla med vänlighet. Man vet aldrig vad den man möter bär i sin ryggsäck.

    SvaraRadera
  4. Här på bloggen kommer jag skriva om min vardag som mina förhinder, hur jag hanterar det och förhoppningsvis hur jag förbättras. Ingen vill vara sjuk eller fångad i sina egna tankar. Skämmas över ensamhet ? Jag skäms över att jag är ensam. Till vardags säger jag det inte till någon. Jag har ju familj så när människor frågar vad jag t ex har gjort i helgen så har jag alltid något att berätta. Men jag vet inte om de reflekterar över att jag aldrig berättar om att jag träffat andra människor. På facebook skriver alla om olika familjeträffar, fester och parmiddagar de varit på. Det gör aldrig jag. Värst är storhelger som midsommar och nyår. Då "ska" man ju gå på olika fester. I bland kan man fira med släkten men det är inte samma sak. Nyår har jag firat med bara min familj flera gånger. Det är inte lika festligt att bara vara 4. Särskilt efteråt när alla ska berätta hur kul de hade på sin stora fest. Då skäms jag. Förra nyår åkte vi bort till en större stad och firade på restaurang och så. Nästan bara för att kunna säga "vi åkte bort bara vi i familjen och hade det mysigt". Typ självvald ensamhet. Det är inte lika skamligt. Varför är det så ? Finns det fler som skäms ? Det är inget fel på mig. Det är bara omständigheterna som har skapat min ensamhet. Det finns heller inga naturliga mötesplatser längre. Så varför skäms man ? Det är fult att vara ensam eller ? Ensamhet ! Undrar i bland hur det kunde bli så här. Hur kunde jag bli så ensam. Jag flyttade till en ny stad, gifte mig och fick barn. Har alldrig haft vänner. I den nya staden hittade jag inga vänner. Hur går man vidare ? Man börjar tvivla på sig själv. Vad är det för fel på mig ? Jag är helt normal, hyfsat social, trevlig och ordnat liv. Alla andra är så upptagna. Varför finns det ingen i min stad som passar mig ? Att veta eller inte vet! Att veta hur hemskt det än är, är alltid bättre än att leva i ovisshet. I alla fall
    nouw.com/annorlundamamma​

    SvaraRadera
  5. Det ÄR hårt att leva för många, bra att ha med sig!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...