fredag 25 mars 2016

"Det var ju bara något jag sa!"



Någon sa något i veckan som den verkligen inte borde ha sagt och när hen blev ifrågasatt var det enda försvaret - "Äsch, det är ju något man bara säger!" 

För att kunna prata om det bjöd jag på en egen erfarenhet. En ganska färsk sådan. Skam till sägandes. Men. Vi lär oss hela livet. Om vi törs. Det är väl när vi tror att vi vet och kan allt som vi blir riktigt farliga för omgivningen.

Nåväl. Exemplet.

Jag var hemma tillsammans med familj och vänner där en av vännerna är en tvååring som satt med mig och kritasken. Vi lärde oss färgerna. Bokstavligen, kommer det visa sig, lärde VI oss namnen på färgerna. 
Blå, säger barnet - Blå, konstaterar jag. Röd, säger barnet - Röd, konstaterar jag. Så håller vi på. Och så kommer vi till den där färgen som inte är rosa - men inte beige. Den som ingen har något namn på men som vi alltid kallat ... 
Barnet tittar undrande på mig och jag säger; Hudfärgad. 
Min yngste, 25, vaken som få och den mest alert inkluderande och politiskt påläste jag vet, säger direkt; Så kan du inte säga. Det finns ju inte bara EN hudfärg. Du kan ju inte säga att det där är Hudfärgen.
Och det kan jag ju inte. Varför sa jag så? För att ... så har vi alltid sagt? Det är något man bara säger? Det har vi kallat den i alla tider?
I mitt huvud hör  jag alla varianter av diskussioner kring alternativa ordet för chokladboll eka i mitt inre.
Jag är inte rasist. Nej. Men det jag nyss sagt sade ju något helt annat om mig - för att jag inte tänkte på vad jag sa. Fruktansvärt. Ett hårt uppvaknande. Igen. 
Livet är fullt av tillfällen då man lär sig något om sig själv. Det gör ofta ont och är obehagligt. Mer än aningen genant. Men alternativet är att fortsätta bidra till en värld av åsikter man inte vill leva i.

Vi får alla jobba på att inte hamna i sitsen där vårt första försvar blir: "Men det var ju något jag bara sa". Det vi "bara säger" bidrar till hur världen ser ut. Även i det lilla spelar det roll ... Nej, SPECIELLT i det lilla. Inga stora förändringar har skett utan att börja i ett litet sammanhang. Inget. 

"Upp igen!" - säger vi till barnen när de ramlar. Vi säger "Upp igen!" så de ska våga försöka igen - inte ge upp. Vi får göra detsamma för varandra som vuxna - även om sätten vi faller på ser annorlunda ut. Vi får hjälpa av varandra upp, damma av varandra och klappa om varandra och uppmuntra varandra att kämpa på! 

Om personen jag pratade med tyckte att det var hoppfullt att andra också felar och kan lära sig av det - eller om det blev ett oöverkomligt hinder att vi aldrig blir färdiglärda ... ja, det förtäljer inte historien. I alla fall inte min version.



Det här hör nog hemma i Marits utmaning:





13 kommentarer:

  1. Upp igen, alltså! :-)
    Ha en glad påsk!

    SvaraRadera
  2. Bra sagt, – Upp igen!
    Misstag begås och när vi inser vad vi gjort fel har vi en chans till bättring.
    /Kiki

    SvaraRadera
  3. Aldrig för sent att ta lärdom! Egentligen borde det vara självklart att stötta varandra men det är inte alltid det funkar så!
    Önskar dig en GLAD PÅSK!

    SvaraRadera
  4. Tack för dina värmande uppmuntrande ord inne hos mig.
    Alltid lika roligt att titta in hos dig och läsa vad du skriver om.
    Önskar dig en fortsatt fin påskhelg.

    SvaraRadera
  5. Ett tänkvärt och klokt inlägg! Jag försöker undvika att "bara säga" saker men visst händer det nog att det slinker ut. Pratade just med mina tre ungdomar om detta idag när vi var ute och gick. De bråkade lite (som vanligt) och då är det lätt hänt att man "bara säger" något dumt.
    Glad Påsk på dig!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Du är bäst - lär mig alltid av dig! Visst gör vi alla misstag, utan att fatta vidden av dem. Bra då om någon rättar, ger en ett aha-ögonblick.
    Kram och trevlig läs-helg

    SvaraRadera
  7. Personligen tycker jag att det där politiskt korrekta tänket har gått alldeles för långt. Om färgen är "hudfärgad" så är den det just där och då. Det är så barnet ser färgen när det tittar på till exempel sina armar eller ditt ansikte. Vad är det för fel i det?????

    Att det sedan finns olika hudfärger kan man förklara när barnet träffar på en mörkhyad (svart får man ju inte heller säga längre, suck) person eller en gulaktig kines/japan/korean.

    SvaraRadera
  8. Ja, precis så! Det är vardagsrasismen, den vi inte ens tänker på. Vi är alla uppvuxna med den och reflekterar inte alltid, men huvudsaken är att vi försöker förändra oss när vi väl uppmärksammat det! Mycket bra exempel!

    SvaraRadera
  9. Ja, vad mycket vi "bara säger"! Men vad fick färgen för namn? Kom ni på något bättre?
    Glad påsk till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi landade i att beige är ett vitt begrepp (ja, vitt ... :) inte som färgen då ;))!

      Radera
  10. Ibland får man väl vara lite politiskt korrekt antar jag....vare sig man vill eller inte.
    Så jag håller käften för det mesta...ibland kan ju saker låta lite knepigt...i "korrekthetens" namn men nånstans har det gått för långt tycker jag.

    Men....jag skiter i det....nu är det påsk...ha en fin sådan nu :)

    SvaraRadera
  11. Inget illa menat förstås och något som även jag lätt skulle kunna säga, bara för att man inte riktigt tänker efter. Det är ju bara ett sätt att beskriva en färg, en liten sak som säger så mycket, givetvis jätteviktigt. Bra det du skrev också "Vi lär så länge vi lever. Om vi törs."

    SvaraRadera
  12. Att våga upptäcka fel och brister hos sej själv och åtgärda dem är nog det bästa sättet att till slut bli klokare på.

    SvaraRadera