söndag 3 april 2016

En smakebit på søndag: Magonia av Maria Dahvana Headley


Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

Den här veckas bok lyssnar jag på på Storytel och jag vill hela tiden veta vad som händer sedan ... så det blir lite fler promenader :) Det är bra! Fler sådan böcker i mitt liv, tack!

Det finns uppläsare som får en att tänka extra mycket på hur viktigt det är att man tycker om uppläsarrösten. En del får en att tänka på det för att de är så ... kanske inte dåliga, men så INTE i min smak. Andra får en att tänka på det just för att de gör det så bra. Som i den här boken, som läses av Therese Plummer och Michael Crouch - och de gör det bra.

Om boken kan man, på Storytel, läsa:

Since she was a baby, Aza has suffered from a mysterious lung disease that makes it ever harder for her to breathe, to speak - to live. All the doctors can do is give her drugs and hope they keep her alive. So when Aza catches a glimpse of a ship in the sky, her family chalks it up to a cruel side effect of the medication. But Aza doesn't think this is a hallucination. She can hear someone on the ship calling her name. Only her best friend, Jason, listens. Jason, who's always been there. Jason, for whom she might have more-than-friendly feelings. But before Aza can consider that thrilling idea, something goes terribly wrong. The sickness catches up with her. Aza is lost to our world. And found, by another. Magonia. Above the clouds, in a land of trading ships, Aza is not the weak and dying thing she was. In Magonia, she can breathe for the first time. Better, she has immense power. And she can use it to change the world. 

Här kommer smakbiten:


“I can hear my mom.
I can hear her take a deep breath. I hear her pushing words out, and I can almost see her, for a second, the look on her face, her hand pressed to her own heart, the other in a fist.
"You can go if you have to go," my mom says, and her voice shakes, but she's solid. She says it again, so I'll know. "You can go if you have to go, okay, baby? Don't wait for me. I love you, you're mine, you'll always be mine, and this is going to be okay, you're safe, baby, you're safe-"
...And after that? There's nothing.”








10 kommentarer:

  1. Två uppläsare? Det har jag nog aldrig hört talas om. Boken är också okänd för mig.

    SvaraRadera
  2. Den här blir jag lite nyfiken på. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
  3. Det är skönt när de träffar rätt på uppläsarna. Har läst ett par böcker med olika uppläsare beroende på vem som är berättaren just då och tycker att det blir mycket lättare att hänga med :)

    SvaraRadera
  4. Okänd bok för mig. Tack för smakbit.

    SvaraRadera
  5. rätt uppläsare betyder så gott som allt! tack för smakebiten!

    SvaraRadera
  6. Intressant att du tar upp det med rösten. Har en kompis som jobbar som uppläsare. Hon berättade att hon talar in matteböcker. Errrmmmmh. Jo, för sådana böcker väljer man tråkiga röster berättade hon.
    Tycker att det borde vara precis tvärtom med tanke på ämnet tycker jag...

    SvaraRadera
  7. Den här är jag lite nyfiken på. Tack för smakbiten.

    SvaraRadera
  8. Tack för smakbiten - fascinerande, fast nog ändå inte riktigt min typ av bok. Möjligen något för barnen om den finns på svenska...

    SvaraRadera