En morgon

Foto lånat HÄR

En morgon

Av Émile Verhaeren

Det låg i underbar natur en stilla vrå,

där ängen var i blom och lyste som ett öga

och där två dammar långt på avstånd blänkte blå

som någon dubbel kyss åt jorden från det höga.

På mossans gråverk och det gyllne grusets prakt

rann droppvis vatten som den dagg en gryning gråter;

strök sus av fågelflykt förbi, så kom i takt

med vinden  varje gren att gunga fram och åter.

Lärkträden lyfte där likt fromma pilgrimsmän

mot ljuset händerna som buro gröna fransar.

Vid deras fötter sov i gräset skuggan än

och bredde sig långt ner där flodens vatten dansar.

Kristallklar morgonluft sågs gnistra underbart;

ej minsta prassel i ett träd, ej minsta knäppar;

men alla gröna blad begynte glänsa klart

och Ordet skälvde tyst på deras öppna läppar.