Det här med Gud

Hur kan du tro på Gud?

Det är lätt att bli ironisk bemött. Och cyniskt.  Möt mig gärna med  nyfikenhet. Nyfikenhet är vänligt inställd och ställer bra frågor!

En del frågar. Andra sätter sig bara på andra sidan rummet, som om man smittar. Men så finns det ju de som bara tänker/tycker/säger "Jaha."

Jag är inte farlig. Jag tränger mig inte på folk. Inte heller kommer jag under någon plötslig inlevelse kasta mig över någon och utföra handpåläggning.

Ibland undrar jag själv hur jag kan tro på Gud. Ibland många gånger tvivlar jag. Men tron finns där, tvivel och allt, hela tiden. Inte för att jag medvetet tänker på den hela tiden, men den färgar, helt säkert, hela mitt liv, omedvetet.

Så, du tror att du är bättre än alla andra, de som inte tror?

Jo. Jag har fått den frågan. Den var jag INTE beredd på. Alls. Mest, kanske (om jag ska reflektera över det i efterskott), för att jag tror på alla människors lika värde.

Min tro är inte ett vaccin mot dåligt självförtroende, blyghet eller stor käft som uttrycker alldeles för många åsikter.  Inte heller mot klavertramp, sorger eller fallenhet för att skratta åt dåliga skämt. 

Så vad svarar man? "Absolut, det ser man ju på mig, jag är ju både vackrare, rikare och upptagen i helgonkalendern!"

"Jag vet inte!" Det är svaret på mycket som har med tron att göra. För min del. Men mystiken är inte farlig. Magkänslan av att "det här är rätt, jag förstår det inte fullt ut, men det är bra".

Som nattvarden. Min hjärna kan inte koppla logiken i att oblaten och vinet med kropp och blod. Men tanken på att det fanns en första nattvard, som delades av ett gäng förvirrade troende tvivlare i en stund av gemenskap, och sedan delad av alla kristna i alla tider … och att jag, lilla jag, delar  nattvarden med alla dem när jag tar emot bröd och vin … DET! Det förstår hela min själ. Ingen logik. Bara känsla.

Men om Gud finns varför ser det ut som det gör i världen?

Ja, varför gör det det? För att vi inte tar hand om den, och allt i den, som vi bör. Som vi, alla, vet att vi bör. Verkligen vet. Troende eller ej.

Men, visst! Det är lättare att gnälla på "de troende som tror på en Gud som inte gör något åt det" än att låta de troende tro och själv göra det goda som behöver göras. Det hade varit LÄTTARE, även för icke troende, om de troendes Gud fixade allt.

Idag är det, socialt, mer accepterat att tro på andar, vita häxor, runstenars krafter och jag vet inte allt vad man kan tro på nästan vad som helst än att tro på Gud. Ett hårt Guds-missbruk har pågått. Många ruskigheter har fått ske under täckmanteln "Guds vilja". Gud har fått dåligt ryckte. 

Ändå är Gud fortfarande ett brännande hett ämne. Gud upprör. Och alla har frågor även om en del inte alls vill ha svar utan mest hålla svaren ifrån sig. Barn frågar högt. Vuxna gör inte det lika ofta.

Och ...

Nej, jag går inte i kyrkan varje söndag.

Ja, jag ber.

Förbannad på Gud? Titt som tätt. Så det hörs. Men Gud tål det ;)
Nej, jag tänker inte frälsa världen, jag har nog med mig själv.

Nej, min familj är inte troende. Vi delar värdegrund dock!
Ja, jag tycker också det vore enklare om Gud bara fixade allt som var fel :) Men, nej, jag tror inte vi blev visare av det.

Käre Gud. Finns du verkligen? En del tror inte det. Så om du finns är det bäst att du gör nåt åt det fort. (Harriet, 8 år)

Käre Gud. Om vi lever efter vi har dött, varför måste vi då dö? (Hugo, 9 år)

Käre Gud. Hör du oss när vi ber till dig? I så fall tycker jag synd om dig. (Hanna, 8 år)

Gode Gud, var det du som hittade på att man kan kramas? Det är en bra grej. (Berit, 8 år)

Käre Gud, är du verkligen osynlig eller är det bara ett trick? (Lucy, 11 år)

I stället för att låta människor dö så du måste göra nya, varför behåller du inte dom du redan har? (Jenny, 7 år)

Kära Gud. Jag vill att du gör slut på alla dumma saker som händer. (Viktoria, 6 år)

Amen