Åh!

Två saker kan man grunna över  när man hör något om någon annan och man har lust att prata med någon tredje om det:

1. Är det sant

2. Har det något syfte att berätta det vidare?

Det där med att prata om andra för sitt höga nöjes skull? Det är dumt, för det kommer liksom alltid fram. På ett eller annat sätt.

2:an är viktig.

Här sitter jag nu med det som någon tyckte den kunde gå vidare med.

Och jag önskar hen inte gjort det ...

Det handlade om mig också. Mycket, och många, hade tydligen avhandlats.

Så, punkt 1 för alla som "får förtroendet" att lyssna på det som sägs "i all välmening":

Vill jag verkligen höra det här?

Jag skulle inte ha varit så f.......t artig (? är det nu så artigt?) och lyssnat.

Jag skulle ha sagt: Vet du, jag är inte intresserad av det här.

Och jag kunde ju ha frågat: Varför stoppade du dem inte när de pratade så? 

Eller kunde jag det?

Åh! Nu får jag gå genom dagen och fundera på varför jag själv inte satte stopp ...  :/ Varför?

Det är inte lätt att bli vis!

Men man ska inte sluta försöka!