Helig mark!

Min port är oftast bara öppen så pass att jag kan kika ut, beredd att stänga, fort, om hot närmar sig.

Men när livet har den lugna lunk som min själ hinner med att leva i så står dörren halvöppen och du är välkommen in att slå dig ned med mig. Jag sitter gärna med dig, länge, och delar livets alla upp och ner.

Kanske kommer en , eller två, eller tre, till och gör oss sällskap och livet är gott, med alla dess krångliga labyrinter.

Ibland smyger tävlan, oärlighet, jämförelser, avundsjuka eller andra elakheter in … ja, det är då jag tänker att jag borde ha stått där på min vakt. Inte släppt in ... 

Det är svårt att be någon gå.

Innanför min port är jag värnlös. Här är jag den jag är den jag vill vara. Den jag varje dag jobbar med att vara. Någon som ger alla en chans. Som tar sig tid. Som väljer glädjen och tacksamheten. För att orka.

Dra inte ner mig i mina egna mörka djup. De är alldeles för bekanta (bekväma till och  med), där finns ilskan, förtvivlan och alla gamla oförrätter.

Jag är inte unik.

När vi kommer till varandra måste vi vara varsamma, medvetna om att vi går på helig mark!