Igår när jag gick och lade mig var jag lite frusen och kröp
ihop till en liten medicin- boll och väntade på värmen. Ni har
upplevt det här. Efter en stund kommer värmen. Man är trött, börjar slappna av
och det är skönt. MEN. Man vet. Om man flyttar sig en millimeter så är det
kallt igen. Efter en stund VILL man verkligen byta ställning. Men. Man vill
inte till det kalla.
Igår, strax INNAN jag kommit så långt att min existens som
boll blev obekväm tänkte jag att det är så himla skönt att få upp värmen,
ligga skönt i goa säng - det här är livet.
I morse, innan jag klev upp, så kom jag på att det är just så
livet är. Eller, ja, mycket av vårt förhållande till det i alla fall.
Ovilligheten att sträcka sig utanför komfortzonen. Till o med när man VILL.
Till och med när det börjar bli obekvämt där man är.
"Det är synd om människorna!"
Du är klok. Du borde skriva en bok med alla dina filosofiska tankar. Det skulle vara en sån där plocka-upp-när-man-behöver-några-kloka-ord-bok du vet. :)
SvaraRaderaDet ligger något i det.
SvaraRadera...men absolut inte när det gäller mig förstås. ;)
♥
Tyckerdu ska följa Jessicas råd!
SvaraRaderaKunde inte skrivit det bättre själv. =) Underbar text som samtidigt är tråkigt att acceptera om en själv.
SvaraRaderaDina ord är riktig visdom!
SvaraRaderaInte lägger man på sig en filt heller...
SvaraRaderaDu är verkligen duktig med orden, alltid roligt/intressant att läsa dina texter.
SvaraRadera