Att nästan önska att man hade kört Saab

Länge tänkte jag att "nej, det är ingen bok för mig" - tänkte att den skulle vara så där "djupt" svensk - konstlad och grå, som jag tycker att mycket svensk litteratur av idag är. Men så köpte jag den. Semesterläsning, ni vet. Och nu har jag skrattat, nickat igenkännande och fått mig en ny insikt eller 46 - och nästan önskat att jag var en person som bara körde Saab - genom hela boken. Och tycker det är tråkigt att den är slut. Jag borde ha läst långsammare.
"En man som heter Ove" bor i mitt hjärta :) Sambon vet om det - jag läste lite högt för honom - och han känner mig. Det är lugnt!

"Att älska någon är som att flytta in i ett hus" , brukade Sonja säga. "I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lära sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra, Det  är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem." Ove brukade förstås misstänka att det var han som var garderobsdörrarna i exemplet.

Författaren, Fredrik Backman, bloggar också. HÄR :) 

Inläggets titel? Glasklart när du läst boken :)