Idag blev det extra tydligt - det vi alla vet, egentligen (jag vet inte varför, och
kanske är det bara jag, just idag…); att ALLA människor bär på datum. Årsdagar då saker
hänt som skurit djupt i deras hjärtan och lämnat oro i deras själar. Händelser som
man nästan inte orkar pratar om.
Det är lättare att prata om de stora händelserna – de gemensamma
skräckhändelserna - än att prata om den personliga tragedin, och därför ägnar
vi stora delar av årsdagen för många händelser till att gemensamt förfäras,
minnas och försöka sätta ord på vad vi känner.
Kanske är det också då vi lär oss sätta ord på det vi inte
pratar om; de stora, privata, händelserna. Som när vi gick in i väggen, någon
vi älskar försvann ur våra liv, cancern gjorde besök eller döden kom …
Kanske är de stora känslor vi pratar om på de gemensamma skräck-årsdagarna
till stora delar våra outtalade känslor kring de privata tragedierna …Kanske är
det så att vi passar på att sörja över det outtalade när vi har chansen,
liksom.
Idag blev det extra tydligt; att vi behöver finnas för varandra – oavsett datum!
Jag skulle kunna kommentera det här inlägget med exakt samma text som till ditt föregående inlägg. Men sedan så fick du mig att tänka om, vilket verkligen inte många lyckas med - att tänkaöver huvudtaget alltså;-)
SvaraRaderaDen 4 augusti 2012 är det datum jag spontant tänkte på när jag läste dina fina rader - den dagen gick min bästa vän Totte, 45 år, bort i cancer efter en heroisk kamp som varade i flera år.
Konstigt - för mig alltså - är att jag sällan minns de "stora" händelserna" (undantag Olof Palme och Twin Towers), jag "bevarar" dom som hände nära mig, som jag "drabbats" av själv. Egoisiskt kanske, inte vet jag, men så känns det för mig.
Svar: OK då, vi behåller våra "bättre hälfter" då. Men, som sagt, även du skulle svära i min situation, jag lovar;-)
ok visst minns man 11 september pga händelserna i amerikat. men visst minns man, eller jag iaf, andra datum också. de är inpräntade i hjärnan , själen och hjärtat med brännjärn och glöder och smärtar. men visst, ingen bryr sig knappt om ens personliga tragedier. så är det. vi har fullt upp med oss själva. och hålla huvet över vattenytan. så känns det för mig iaf. sorgerna kan simma. och jag sörjer mina egna förluster mer än förlusterna i amerikat t ex. nä, konstig kommentar jag fick till, men jag försöker säga nåt.
SvaraRaderaaino
Inte är din kommentar konstig. Det vore ju underligt om inte våra egna sorger var de som stod oss närmast och tog mest plats i var och en av oss. Visst är det så.
RaderaVad vi inte får glömma, menar jag, är att det ÄR så - inte bara för "mig" utan för alla andra också. I det fallet är vi ju inte unika. Alla bär på sitt!
Goda kloka ord Eva!
SvaraRadera