Alla tankar som trängs måste ut

Jag vill mer ord. Alltid foton – men mer ord. Så det kommer hampa sig då och då. På riktigt.

Det jag skriver är alltid mina tankar – möjligen med lite distans och kanske handlar det inte ens om mig – mest vill jag se hur orden ser ut.

Någon respons är inte förväntad – aldrig något ”tycker-synd-om” eller försök till förklaringar. Absolut inga tillrättavisningar. Men tankar är alltid välkomna :) för jag tycker det är spännande att vi alla tänker olika.

Hur ska man då veta när texten är en ”sådan”? Jo … de får alltid gå under titeln Alla tankar som trängs måste ut

Det känns lite som att kasta sig ut ur ett flygplan utan fallskärm (inbillar jag mig) … men ja, "rätt tillfälle" kommer aldrig komma och kanske måste det helt enkelt göras mer plats för de egna orden och tankarna. Mer plats än för andras erkännande och välvilja ...

… och så satte jag mig vid datorn... och tvekade … Hade det kanske ändå varit bättre med en snygg anteckningsbok och en skön penna? Anteckningar som blir lite kladdiga och mer ... ja, personliga? Lättare att gömma, att ursäkta för de aldrig kommer ut i världen för att flyga fritt?
Nog med tvekan! Det är bara att sätta igång.

Glimtar av en själ. 

Det är dags.

Alla tankar som trängs måste ut

Varför, och hur tänkte jag nu?

Förväntningar. Alla dessa förväntningar. Och inte bara de, utan även de förutfattade meningarna som också är så mycket lättare att leva upp till (är de verkligen det? egentligen?) än att kämpa emot. ”Du som är så stark.” ”Du är lite för hård.” ”Du bara kör på.” Alltid steget före, dessa röster ut vardagen. Försök, och det är ändå inte bra … eller, kanske, blev det för bra – vilket inte heller är bra?

När ska man orka vara sig själv utan att känna sig ensam? Eller är det kanske så att vi alla är ensamma – innerst inne. Med våra tankar. Vår längtan. Med det vi inte vill dela med någon för att undvika att viktiga bitar av oss inte blir trampade på. Inte trampade på av omsorg? Svartsjuka? Oförstånd? Oavsett!

Ibland kan man titta in i sitt innersta och inte ens känna igen det som finns där, det är så väl kamouflerat.

När orkar man vara ärlig med sig själv?

Alla dessa berättelser om sjukdomar och nära döden upplevelser som får människor att tänka till, tänka om, omprioritera, vakna … inte ska det behövas så drastiska omständigheter? Egentligen? 

”Tänk på döden vart du går” står det här och var sedan gammalt – egentligen står det; glöm inte att leva!

Andra människors välmenande (?) omsorg (?), förutfattade meningar och förväntningar sätter stop för … livet? Verkligen? … Det är skönt att skylla på andra ... men ärligt? Nej, vi gör det själva. För att vi går med på det. Går med på deras outtalade (ibland uttalade, om än förskönade), kanske omedvetna, krav för att bli omtyckta, älskade.

”Det är synd om människorna.” Ja, det är det …

… men ”en fin flicka gör som det förväntas av henne.”

Kanske inte så länge till …