Riktig närvaro lämnar avtryck

Idag var jag på begravning. Jag och 160 personer till. Med mig från begravningen bär jag beundran och förundran.

Mannen, vars begravning det var, var vad man för 30 år sedan skulle ha kallat en fin människa. Det var på den tiden då ordet fin inte bara hade med utseende eller samhällsställning att göra. Svårt att förklara för någon som aldrig använt ordet i beskrivning av en … ja, fin människa.

Gjorde han stordåd? Var han berömd? Syntes han i alla sammanhang? Nej. Nej. Nej.

Mitt bästa minne av honom är när han tillsammans med en ännu äldre man, med sina skrupler och gamla utarbetade leder grävde dränering – i regnet – leendes och pustandes och med allt tålamod i världen för alla barn som ville veta vad de gjorde.

Den här mannen var där han var. Fysiskt och psykiskt. Tacksam för det han hade.

Innan begravningen var det lätt att fokusera på att han dog för tidigt, och att han dog av fel anledning. Men nu känns det så mycket lättare att fokusera på att han faktiskt hade levt helt rätt. Han levde så att vi kommer minnas honom som en fin människa – en riktig människa. En människa som såg andra människor. En människa att minnas med tacksamhet och glädje. 

En förebild.