Behandla andra så som du själv vill bli behandlad

I måndags skrev jag i mitt tacksamhetsinlägg att jag är tacksam för ”diskussionen kring ’behandla andra som du själv vill bli behandlad” och fick i kommentarsfältet de här tre, ganska olika kommentarerna (vilket jag gillar):

” … jag hade gärna varit med i diskussionen om "behandla andra som du själv vill bli behandlad" för det är en diskussion jag har haft många gånger. När jag pratar intersektionalitet och normkritik är det lätt för dem jag pratar med att säga att de redan gör allt de ska, genom att behandla andra som de själva vill bli behandlade. Men jag hävdar att det är helt fel! Det är att anta att alla andra är exakt som mig, dvs. utgå från sig själv som norm. Du ska istället behandla andra som de vill bli behandlade, vilket kräver betydligt mer engagemang av dig!”

”… Jag håller med men första steget är nog att behandla andra som du själv vill, sedan kan man ta det ett steg längre och fundera över den andres önskan. Vikitgt! Alla vill inte ha det som jag!”

”Använder mej ofta av uttrycket "behandla andra som du vill bli behandlad själv". Jag tycker det gör mitt yrke som undersköterska enklare.”

Så nu har jag gått och funderat på vilken häftig diskussion vi skulle kunnat ha om det här. Vi skulle säkert blivit klokare allihop!

Nu skriver jag om det i stället – våra chanser att sitta ner och prata är ju lite mås, så att säga - mina tankar. Inte en tillrättavisning för någon. Det här är en provtänkar-blogg – det är klokt att komma ihåg det!

Den gyllene regeln finns i alla samhällen, i alla kulturer och i alla religioner. Kanske är den ordad lite olika, men andemeningen är alltid densamma. Det tål att tänka på. Man kan också fundera på varför det inte fungerar så full ut. Inte någonstans.

I bibeln står det på ett ställe så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni göra för dem. (Matteus 7:12 - NT) Välkänt! Som en positiv peppning. Men det stå också så här: … som du har handlat mot andra, så ska du själv behandlas, dina gärningar skall drabba dig själv. (Obadja 1:15 - GT) Som en varning.

När vi pratade om det här i mina grupper (barn/ungdomar) frågade jag vad de tror att det betyder att vara mot andra som man vill att de ska vara mot en själv och fick då svaret att det betyder att om man är snäll mot andra är de snälla tillbaka. Logiskt. Men – nej. Det betyder det ju inte. Det är svårare än så. Mycket svårare.
Det betyder att jag ska bete mig emot andra så som jag vill att andra ska bete sig emot mig – hela tiden – oavsett HUR de beter sig. Det betyder att jag inte kan, om någon ger mig surt tillbaka, tänka att; jaha, skit i det då, det var sista gången jag var schysst mot dig – skyll dig själv.
Det betyder inte heller att jag ska låta bli att göra rätt i en situation för att någon kommer bli arg, även om jag baserar det på tanken att det vet jag för det hade jag blivit i den situationen – kanske är det så att om jag vet hur det är att vara i den situationen så brukar jag också göra fel (ex. ljuga/överdriva) – så kanske är det jag värnar mig för den egna läxan.
Det betyder att själv vara den omvärld man vill leva i. Svårt – i all sin enkelhet.

I den ena kommentaren, citerad ovan, vinklades det lite annorlunda. Du ska istället behandla andra som de vill bli behandlade, vilket kräver betydligt mer engagemang av dig– men jag håller inte helt med. Eller, det kanske jag gör, på sätt och vis:

Det här är svårt. Jag skulle själv vilja bli bemött med schyssthet, enkelt inlyssnande och medmänsklig värme. Det kan jag inte tänka mig att någon skulle protestera emot. Allt annat är ju personligheter – och där kan jag ju inte ge avkall på min egen. Då måste jag nog vara kameleont i alla mina möten med människor för att passa in i deras världsbild. Och; Hej kaklet!
Med det sagt menar jag inte heller att vi ska vara de där ”jag är då alltid ärlig”-människorna som med ”sanningen som skydd” vräker ut sig sina åsikter så det är elakt.

Jag tänker att det handlar mycket om oss själva. Om det hårda arbetet att låta andra vara sig själva utan att ge avkall på mitt eget jag. Jag tror att man måste tänka vi-känsla. Ingen kan älska/gilla/tycka om alla människor i världen – men vi kan acceptera och respektera. Människorna. Inte handlingarna alla gånger. Problemet är att vi känner och tycker alldeles för mycket för allt som händer, allt det som människor gör och säger, runt omkring oss och att vi inte lägger tillräckligt mycket tankekraft på varför vi själva reagerar som vi gör. Det är väldigt mänskligt. Men förändring är inte omöjligt – människan lever ju förändring. Varje dag.

Vi ser allt som händer omkring oss och förfäras många gånger. Men, vad gör vi för att göra världen bättre? Blir den bättre om vi blir som vår omgivning – för att de ska må bättre? Gör de verkligen det då? När mycket av det är så ont?

Det här ÄR verkligen inte enkelt ... eller så är det just det det är. Om jag utgår från att aldrig med vilja kränka (sen finns det de som kommer känna sig kränkta ändå – det är sorgligt men sant), att alltid svara på tilltal utifrån min vilja till positiva möten och inte bli som omgivningen om den inte bemöter mig på samma vis tillbaka – då har man kommit en lång väg.

Att bli arg behöver inte vara att ge avkall på den här livsregeln. Inte heller behöver att säga ifrån vara det. Det handlar inte heller om att bara vara snäll – ett ord vi våldfört oss på och som, för många, blivit synonymt med mesig.

Den här livsregeln handlar mer om hur vi själva gör och reagerar på vår omgivning än på hur omgivningen reagerar på oss. Den handlar om det egna ansvaret för hur vi själva beter oss.
Svårt i en värld där vår sociala överlevnad hänger på hur omtyckta vi är. Men fokus bör inte ligga på den andre på så vis att vi hela tiden fundera på hur den beter sig, vad den säger eller gör – utan hur vi reagerar på det och varför. Vad bidrar vi själva med i mötet med andra och vad kan vi göra för att göra det bästa av det.

Kanske handlar det om att säga ifrån – vilket säkert kommer få negativa reaktioner - men kanske behöver vi säga ifrån för att lagen ska följas – kanske är det för att personen stjäl, som vi säger ifrån. Eller, kanske stoppar vi mobbing – vilket antagligen kommer få mobbaren att känna sig kränkt - det gör inte mobbingen mindre fel, och vi ska, verkligen, sätta stopp för mobbing. Exemplen är många …
Idén är revolutionerande, än i dag – och svår – och det handlar om hårt arbete – tills det sitter - vilket i så fall skulle betyda att alla vi möter gör på samma vis, eller att vi har koll på alla personligheter i världen, snart 10 miljarder …

Jo, så det är nog något vi behöver jobba på hela livet. 

Att vara människa bland människor.

Bara ifallatt lägger jag en länk här för att länka till sin egen blogg om någon av er prövar sina egna tankar. Inte för att det måste bli så – utan för att chansen ska finnas. Kommentarsfältet tar ju inte så långa funderingar som min ;) Öppen 10 dagar!