Funderingar kring ord som Överreagera och Reagera

OBS! Följande inlägg är inte ett påhopp på någon enskild individ. Det här är mina tankar och funderingar. En helt normal (över-)reaktion på ett av min omvärlds påståenden. Det handlar också om människor i min vardag jag vill försvara.

Det finns en mängd tema-utmaningar av olika slag för varje dag i bloggvärlden. Jag deltar inte i tillnärmelsevis alla men jag kollar ju fortfarande in vad temat är.

Idag är ett tema Överreagera på en av bloggarna. För att: 

"De omskakande händelserna senaste tiden medför lätt att man överreagerar. Det kanske inte alltid är så konstruktivt. Sans och förnuft bör gälla, eller hur?"

Jodå, visst har även jag hört uttalat en del extrema åtgärder som bör tas gentemot terroristerna – ofta med noll urskiljning om vilka terroristerna är. Ofta är de då, tyvärr, alla Muslimer (stor bokstav, inkluderande alla). Här hänvisar jag till DET HÄR inlägget jag skrev för några dagar sedan. Mycket kan man säga i sin rädsla – men allt är faktiskt inte ok.

Det jag idag gick instinktivt in i försvarsläge mot i de meningarna ovan var deras omedelbara betydelse i mitt sammanhang. Det här inlägget handlar inte om den som skrev dem, eller varför de skrevs – som sagt - det handlar om min egen reaktion på dem, mina tankar, idag.

Började med att slå upp överreagera:

Att reagera överdrivet på något. [<-- Länk] Ordet används i fysiologin om inadekvata, onormala reaktioner på stimuli och i vardagspsykologiska sammanhang när någon tycker att någon annan, eventuellt han eller hon själv, reagerar häftigare (känslomässigt eller i ord och handling) än normalt eller än som kan anses motiverat.

Reagera Överdrivet häftigt  [<-- Länk]

[Not: Språket är fattigt och vi har samma ord för hur vi reagerar känslomässigt som vad vi gör åt problemet … Reagera. Mina tankar handlar om känslomässiga reaktioner. Rädslan i sig – inte åtgärden.]

Häromdagen pratade jag och några unga föräldrar om rädslan som händelserna skapat. Det handlade om att inte våga åka med barnen på Lisebergs Jul eller handla på Nordens största varuhus – eller ens, kanske, gå på bio. Några var räddare än andra. Ingen, INGEN, kunde säga att de som var räddast överreagerade. INGEN. Vi reagerade bara olika. Vem ska säga att någon annans känsla av rädsla är fel? Är en överreaktion? Vi förstod ju alla var de tankarna kom ifrån.

Kan man ålägga en rädd person att behöva skämmas för sina känslor genom att kalla det att överreagera i det här fallet?

Hur överreagerar man på vad som hände i Paris i fredags? ”… onormala reaktioner på stimuli och i vardagspsykologiska sammanhang …” Det var inget som var vardag med händelserna i Paris i fredags. Vad skulle en normal reaktion på det som hände i fredags vara då?

Hursomhelst, min poäng; Det är ok att reagera känslomässigt på det som hände i fredags. Att INTE göra det vore … ja, då har nog världen verkligen förlorat allt hopp. Att reagera handlar inte alltid om hur man åtgärdar problemet som skapat rädslan. Ibland handlar det faktiskt bara om känslan.

Att vara rädd för det som är farligt är sunt. Att agera på den rädslan är inte alltid det – men det tror jag nog att vårt förnuft och vår sans hjälper oss att inse!