Förra inlägget handlade inte om att var humoristisk kring döden. Det handlade om en livsinställning. Kanske är jag yrkesskadad – men jag tänker att döden handlar om livet… och livet om döden. Det enda vi kan vara säkra på i våra liv är att det kommer att ta slut en dag. Inte ens hur är oss givet. Skönt det! Det räcker att veta att.
Är man rädd för döden kan påminnelsen om den vara en plåga – men, jag tror inte döden är farlig, eller ens skrämmande. Det jag kan skrämma upp mig själv med är HUR jag ska dö. De finns ju scenarion som fantasin gärna spinner på, given tillfälle.
I gamla religiösa sammanhang kan man stöta på orden; Tänk på döden var du går. Rätt bra råd, faktiskt – även om det låter makabert. För vad tanken på döden gör är egentligen att ge oss viljan att verkligen leva nu när vi lever.
En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva!
… och då menar jag verkligen leva.
Döden i sig, tanken på den egna och filosoferandet kring vad som händer efter döden – det är EN sak. Sorg är en annan … Mitt förra inlägg handlade om döden och min inställning till den egna, förekommande.
I dödens spår går ju sorgen. När vi blir lämnade kvar och vi tycker att döden tagit någon ifrån oss. Men det är en helt annan fråga. Mycket mer komplicerad och känslig. Individuell. Nästan handikappande i många fall. DET är ett helt annat blogginlägg.
I dödens spår går ju sorgen. När vi blir lämnade kvar och vi tycker att döden tagit någon ifrån oss. Men det är en helt annan fråga. Mycket mer komplicerad och känslig. Individuell. Nästan handikappande i många fall. DET är ett helt annat blogginlägg.
"Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. "
Harry Martinson
Så är det & här lever vi livet så gott det går - men kärlek ♡ ...
SvaraRadera/Kram finaste!
Ooooops! Tror jag att jag någon gång måste lära mig att försöka förstå hur du tänker, för det gör jag inte alltid. Föregående inlägget och kommentaren är ett klart bevis på det.
SvaraRaderaAlternativt ska jag då, om jag inte "förstår" inlägget alltså, låta bli att kommentera. Du brukar ju få många kommentarer, men när det kommer ett "svårbegripligt" inlägg upp är jag ofta en av få som ändå kommenterar. Note to self: Låt bli, för annars blir det bara missförstånd.
Å japp, ibland är du faktiskt - precis som jag förresten - yrkesskadad;-)
Friends!!!?
Bästa BP :) Du ska absolut inte sluta kommentera. Du kompletterar mina inlägg med dina kommentarer - de får mig att inse när jag inte alls varit så klar med vad jag menat alla gånger - även om jag själv förstod precis vad jag menade :) Det här tillfället var ett gott exempel på det :) och jag tackar, vilket jag borde göra varje gång.
RaderaVi är olika - men på ett bra sätt :) och jag gillar dig, skarpt!
Vi påmindes verkligen konkret om döden i helgen, när vår äldsta katt fick avlivas. Vi har gråtit strömmar, men även konstaterat att han fick mer än 19 år där han älskat och blivit älskad varje minut. Det är inte illa alls.
SvaraRadera
SvaraRaderaHar läst flera gånger och börjat kommentera men allt jag har skrivit har kännas fel.
Döden i sig fruktar jag inte men rädslan för sättet att dö på skrämmer mig. Var på hocpis med min väninna som dog för snart tre år sedan, det var lite som att göra ett besök i döden.
Dagen innan hon dog var hennes sista ord: Nu börjar jag resan hem.
Jag tror den resan är är mot ljuset.
Ljuset är svårare att se för oss som förlorar någon för vi känner att något tas i från oss och vi sörjer det. Fast ingen orkar vi vara på djupet mer än korta stunder sedan måste vi upp för att få lite luft...
Oj så långt detta blev, nu kom mina tankar fram...
Kramen ❤
RaderaUsch så galet orden kom på vissa ställen men jag är säker på att du fattar. :)
Tror att jag förstår hur de menar och håller med. Sorgen och saknaden gör det svårt att vara klartänkta kring döden.
RaderaBarn är bra på att sörja - som du skriver,så kommer de lättare upp för luft. De kan ha roligt en stund och sedan vara ledsna en stund igen - och detta utan dåligt samvete, vilket vi vuxna gärna lägger på oss själva i det läget, helt i onödan.
Tack för dina tankar och funderingar!
Stor kram
I mitt yrke har jag sett många dö. En del har det väldigt jobbigt medan de allra flesta så att säga sover sej in i döden.
SvaraRaderaDet har fått mej att sträva efter att leva ett liv, som gör att jag kan dö nöjd när min tid kommer, faktiskt står det sen länge i min profil på bloggen.
Ha en bra fortsättning på veckan!
Jag måste erkänna att jag är livrädd för att dö. Att försvinna och inte få finnas mer och vara med mina nära och kära.
SvaraRaderaMen varför vet jag inte. För när jag väl är borta så försvinner ju också den rädslan. Vad som kommer efter är en diskussion jag väljer att hålla mig utanför.
Däremot tänker jag inte speciellt mycket på, eller är rädd för, hur jag kommer dö. Det är inte det som skrämmer mig.
Störst och värst är tanken på att förlora min man eller våra barn.
Hemska tanke!
Även om jag vet att det kommer ett slut en dag kan jag inte i min vildaste fantasie föreställa mig detta.
SvaraRadera/Kiki
Döden är ett laddat ämne för de flesta av oss. Komplicerat och smärtsamt...
SvaraRaderaMen som kloka ord i citaten- att gå igenom sorgen är viktigt.