Lasse, konsertpianisten och Gud

Jag, och många andra med mig, fick en berättelse berättad för oss i en andakt för något år sedan. Den berättar något om hur Gud kan upplevas. Den har bott kvar i mig och jag ville dela med mig av den i ett annat sammanhang för någon vecka sedan, så jag skrev ned den - och nu tänker jag att ni kanske också vill läsa den. Det här är min version av vad jag hörde.

Lasse skulle fylla 6 år.

Lasse bodde med sin farmor i en liten etta i en mindre stad i södra Sverige. De hade det inte så fattigt att de inte hade mat för dagen – men de kunde inte heller kosta på sig att ha kalas eller köpa presenter.
Lasses farmor ville gärna göra något speciellt för honom på hans födelsedag och visste att en av landets duktigaste konsertpianister skulle komma till staden under veckan då Lasse fyllde år och ge en gratis konsert då staden, liksom Lasse, fyllde år – om än nästan 600 år mer.

Klassiskt pianospel var bland det vackraste Lasses farmor visste och hon ville gärna att Lasse skulle få uppleva något riktig vackert och mäktigt så hon ordnade biljetter till dem båda.
När söndagseftermiddagens konsert var inne tog de på sig det helaste och renaste de hade och begav sig till den stora teatern där konserten skulle äga rum.
Lasses farmor såg till att de var där i god tid för att inta sina platser.

De var nästan först – och när det väl började strömma in folk hade Lasse tröttnat på att sitta still och var lite nyfiken på den stora teatern – så han ville röra på sig. Farmor tyckte det var ok – det var ju så många som rörde sig i teatern just då i alla fall. Hon förmanade honom att komma och sätta sig när han märkte att det började bli stilla och alla satt ner. Lasse lovade.
När lugnet började lägga sig i teatern var Lasse ännu inte på sin plats och Lasses farmor såg sig omkring för att få ögonen på honom.
När hon väl fick syn på honom stod han uppe på scenen och lät sin hand smeka den blanka, svarta, stora flygeln. Han gick försiktigt runt flygeln och lät handen smeka sig fram på det vackra, lena, instrumenten medan han gick fram till tangenterna.

När Lasse lät sitt ena pekfinger trycka ner en av tangenterna blev det alldeles tyst i teatern. Folk började se sig om efter vem den här lille pojken skulle kunna tillhöra. Skulle ingen hejda honom?
Lasses farmor satt alldeles stilla på sin plats och undrade hur hon skulle göra nu.
Lasse masade sig upp på pianopallen och började klinka på tangenterna. Han tyckte verkligen att flygeln lät underbart vackert.
Snart var Lasse förlorad i sin egen lilla värld där han skapade alldeles egen musik på det fina instrumentet.
Lasses farmor kände hur hon försökte bli mindre och mindre på sin plats - hon visste verkligen inte hur hon skulle ta i det här – hon var varken van vid stora folksamlingar eller vid att behöva utmärka sig.
I publiken surrar det av irritation och frågor om vem som är ansvarig för den lille som gör bort sig så på scenen.
Plötsligt blir det alldeles tyst i teatern – förutom Lasses spelande.
Alla ser hur den berömde pianisten står bakom Lasse och tittar när han spelar.

Många tänker att nu – NU kommer pojken få se. Så där GÖR man ju bara inte.
Alla ser förväntansfullt på när pianisten går fram till Lasse och står precis bakom honom ...

Då böjer sig pianisten fram - sträcker sina båda armar på sidan av Lasses små och börjar spela så att Lasses nybörjarklinkande fylls ut med underbara toner.

Så vackert det blir.

Lasse vänder sig om för att se vem det är och båda ler - och under en liten stund av förståelse och förundran spelar de tillsammans innan pianisten tackar Lasse för fina toner och ber honom att aldrig sluta göra egen musik.

I den här berättelsen är pianisten en bild av Gud för mig – en bild av den Gud jag tror på.
Gud som låter mig leva mitt liv, skapa min musik – men som med sina trygga armar sätter tonen och ger mig riktning och inspiration.