”Det är väl bara att gå i en om man vill det” - kanske du tänker. Nja, det är det ju inte. Inte om man själv, i och med det, kommer ut - och inte heller när man kanske riskerar att outa någon annan. En del av mänskligheten skyr inga medel för att få vara rabiata motståndare till … andra människor. Världen kan vara en otäck plats för en icke CIS-person. Helt klart.
Själv är jag varken HB eller T, ... men kanske Q - jag skrev om det HÄR - och också en stolt förälder till två män som någon gång i framtiden förhoppningsvis hittar någon att dela sina liv med - och det kommer inte vara enkom konventionella förhållanden - kanske får jag en svärson, vem vet!
Stolta Föräldrar är och så en förening där föräldrar gått samman för att stötta varandra i livet som ser lite annorlunda ut när man har ett barn som är HBTQ. Här är jag medlem men inte aktiv. Lantisar hinner inte alltid till storstaden i tid ;)
Så, gick jag alltså, för första gången, med i en Pride-parad. Det var stort. Jag var, och är, stolt - stolt över alla som visar support och som vågar vara de de är - oavsett vad folk har för åsikter - men jag är också arg; arg för att Pride-parader fortfarande behövs. Men, som en klok människa sa vid paraden jag var på, "det går ju ändå framåt när en liten stad som ________ får ihop en hel hej-dundrande parad på ren vilja".
Heja dig, som går prideparad! Jag blir så ledsen när jag tänker på att folk fortfarande lider pga sin sexualitet, och att kyrkfolk så ofta bygger murar till folk när vi borde älska gränslöst, som Jesus.
SvaraRaderaStort GRATTIS! Bra gjort! Ja, Stockholm ligger ju lite långt från dig, men jag kan tala om för dig att Svenska Kyrkan faktiskt hade med ett stort gäng i flera år nu. Å som du säger man måste ju inte vara HBTQ för att gå med. Och du ska absolut vara en stolt förälder till en gay son!
SvaraRaderaEn mitt i prick provtyckning har du nu satt på tryck Eva!
SvaraRaderaKram för det!
Jag har aldirg gått en Pride parad, och det är inte för att jag har något emot detta, snarare tvärtom. Skäms lite att jag inte gjort det. Men bor ju ute på landet i Wales och åker inte bara så där in till London, där jag antar att det finns parader. Hade det hänt nära mej, hade jag troligen deltagit.
SvaraRaderaHa en trevlig helg!
Heja dig! Heja staden! Jag har inte heller gått någon Pride-parad, det är oftast långt till dem. En gång var jag med på ett Pride här i norr, men då fick jag stanna i vårt tält när resten gick parad. Sen har jag gått i en Regnbågsparad en gång, som är ett Pridetåg utan resten av Pridearrangemangen...
SvaraRaderaÅh va bra gjort! Stort grattis till klivet ut ur garderoben! 😉
SvaraRaderaJag har alltid sett dig som en väldigt klok person, den klokaste av oss alla som bloggar. Dessutom är du modig som vågar skriva om dina åsikter. Starkt och bra gjort, både att ta upp känsliga ämnen och att delta i pride-tåget. Våra barn är ju alltid våra barn och jag skulle älska dem lika mycket oavsett vilket kön de träffar. Handlar mer om att de hittar rätt person. Dotterns förra pojkvän var så svartsjuk och kontrollerande att det var läskigt. Ingen var gladare än jag och min man när det tog slut. Hennes nuvarande pojkvän och blivande man är så lugn och trygg med fötterna på jorden och tar hand om henne och lilla Charles i vått och torrt.
SvaraRaderaIdag skriver du om psykisk ohälsa. Också ett väldigt viktigt ämne att diskutera. I och med att vår son lider av det så pratar vi om det varje dag här hemma, och med vissa vänner som står en nära. Men sonen vill inte att alla ska veta för mycket så med hänsyn till honom skriver jag inte om det på bloggen och pratar inte om det med folk som jag vet "pratar vidare". Men det gör ju också att jag inte kan vara ärlig om hur jag själv mår, eller min man. Som anhörig blir man ju väldigt delaktig och påverkad. Vi brukar säga att vi lever i en mardröm...vissa dagar. Andra dagar är allt "som vanligt". Tack för att du är så klok och modig och tar upp dessa ämnen! Kram
Saknar en gilla-knapp :)
SvaraRaderaI år kom jag inte iväg, tyvärr.
Klart det ska vara prideparad, viktigt att ibland dela upplevelser med andra så att man ser att man är inte ensam. Sen blev jag väldigt berörd av Mias kommenter.
SvaraRaderaLivet är stundom verkligen en kamp.
/Kiki