Åh, du nu igen ...

Det är underligt det här med sorgen. Den ändrar sig, hela tiden, förändras och gör sig känd på olika vis – den är levande. Den kan gå från stumhet till förtvivlan och tillbaka igen. Den kan småvärka i själen en bra dag och fattas när den är förväntad. Den går inte att sätt i en mall – och därför bär man den ofta ensam.

Omsorgen från människor runt omkring finns påtaglig när sorgen är ny – avsett hur den ser ut. Men, alla har nog med sitt och efter ett tag har de gått vidare – andra behöver dem och de själva behöver annat – och själv lever man vidare med sorgen som en ständig, men föränderlig, närvaro.

Tiden läker alla sår? Jag tror inte det. Ibland måste man helt enkelt lära sig att leva med den och bli bekant med den; Åh, du nu igen – kom så, så slår vi oss ned en stund tillsammans.

I vår stressade värld tar vi oss ofta inte tid att lyssna till sorgen och saknaden – det är som om vi tror att vi måste bli färdiga med den och gå vidare, som med allt annat som inte är effektivt – vi är så inriktade på effektivitet och resultat.

Allhelgonatiden finns här – som en räddning. En tid då vi får minnas och känna, tända ljus för, och samtala om, de som vi saknar. Tänka på alla om, och ifall. Sörja de vi saknar och det vi aldrig fick uppleva tillsammans.

Det är en fin tid. Sorg är inte farligt. Sorg behöver inte bli hemskt - men den blir allt det om den vi inte låter den få plasts i våra liv. Tack vare allhelgonahelgen kan den få det.

Tänd ett ljus. Fika med när och kära. Låt minnen och längtan vara med.

Jag önskar dig en fin allhelgonahelg.