Trött. Ledsen. Tacksam. Hoppfull.

Jag är trött. Det är en tung trötthet som raserar murar och sänker trösklarna mot omvärlden. Den sortens trötthet som går på djupet – ända in. En trötthet som gör att jag inte klarar av att hålla distansen – allt går in. Gulliga valpar, fina berättelser, hatet som cirkulerar om så mycket … allt. Så, jag känner mig … ledsen?

Det är fullt mänskligt att ha det bra men ändå vara ledsen. Ibland blir själen bara så trött att det spiller över och det är svårt att dölja för omvärlden. Något man oftast döljer för omvärlden för att man inte litar på att den kan hantera ledsenhet - för att den tror att det ställer krav på den - krav på att hela det som den tror är fel.

Men, inget är fel. Det bara är. Även att vara ledsen är en del av att vara människa. En känsla som det inte pratas så mycket om.

Vila. Snart. Några dagar till bara.

Mitt i den här trötta själen landar en dikt av en poet jag inte läst något av förut. Kanske hittade hennes ord till mig för att jag behövde dem – och just nu för att jag annars inte tagit mig tid att läsa dem.

Allt har sin tid. Det påminns jag om – om och om igen.

Mary Oliver har satt ord på en av mina eviga sorger. Uppbrottet som inte blev bra för alla – men som jag inte såg något alternativ till när jag själv var en vandrande smärta.

Den kommer här nedan.

Stor kram till er alla. Jag gillar er. Var schyssta mot varandra. Världen behöver det. Behöver er.

Be a star that " ... burn through the sheets of clouds,"

The Journey
by Mary Oliver


One day you finally knew
what you had to do, and began,
though the voices around you
kept shouting
their bad advice
though the whole house
began to tremble
and you felt the old tug
at your ankles.
"Mend my life!"
each voice cried.
But you didn't stop.
You knew what you had to do,
though the wind pried
with its stiff fingers
at the very foundations,
though their melancholy
was terrible.
It was already late
enough, and a wild night,
and the road full of fallen
branches and stones.
But little by little,
as you left their voices behind,
the stars began to burn
through the sheets of clouds,
and there was a new voice
which you slowly
recognised as your own,
that kept you company
as you strode deeper and deeper
into the world,
determined to do
the only thing you could do
determined to save
the only life you could save.