En smakebit på søndag: Maddaddam av Margaret Atwood

Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

Just nu (över tid, såklart) läser jag mig igenom Margaret Atwoods Maddaddam-trilogi och är, från och med i går kväll, frame vid tredje och sista delen; Maddaddam.

Vilken värld Atwood byggt upp. Nästan så att den, stundvis, känns som om den inte riktigt får plats i min egen hjärna - men det gör den så klart, och jag förundras.

Serien börjar med Oryx & Crake (utgiven 2003)...

Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?
Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

... och fortsätter med Syndaflodens år (utgiven 2009)...

Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof.
När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på.

... för att sluta med Maddaddam (utgiven 2013); 

En farsot har svept fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna - en vänligt sinnad humaniod art som framställts med bioteknik för att ersätta människo­släktet.
Överlevarna i civilisationens ruiner ställs inför nya hot och möjligheter - kan mänskligheten få en andra chans, trots att vi misslyckades så grovt med den första?

Som vanligt när jag läser Svenska blurbar och bakside-sammanfattningar så tycker jag att de lockar sämre än vad de motsvarande engelska gör - som om de som skrivit på svenska om böckerna inte riktigt läst dem - eller inte tyckte om det de läst.

Min smakbit kommer nu alltså ur den sista delen i serien, Maddaddam - som jag läser på engelska:

Glenn used to say the reason you can't really imagine yourself being dead was that as soon as you say, "I'll be dead," you've said the word I, and so you're still alive inside the sentence. And that's how people got the idea of immortality of the soul - it was a consequence of grammar. And so was God, because as soon as there's a past tense, there has to be a past before the past, and you keep going back in time until you get to I don't know, and that's what God is. It's what you don't know - the dark, the hidden, the underside of the visible, and all because we have grammar ...