En smakebit på søndag: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

Idag ska bokcirkeln träffas och prata om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson - så idag blir det en smakbit ur den, även om det inte är den jag läser just nu. 

Nästan alla bokälskare har läst den - många har blivit berörda, många har tyckt och tänkt. Det vi alla verkar ense om är att berättelsen är viktig och att den berör. 

Om boken kan man läsa:

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Min smakbit kommer från den senare delen av boken när tåget med de befriade fångarna kommit till Sverige:

Detta var alltså Sverige. Ett litet land utanför världen, ett land dit kriget aldrig nått, dit kriget kanske aldrig någonsin skulle kunna nå. Här hade alla barn hela kläder, alla kvinnor rosor på kind, alla män blå blick och blyga, men sällsynta leenden. Trähusen som de for förbi bar rödmålade, kyrkorna vita och städerna små. Det var långt mellan gårdarna ute på landet, långt och tomt och ödsligt, men kanske var folk inte lika rädda för ödsligheten här som folk längre söderut. Det verkade så. Alldeles nyss hade hon sett en liten pojke ute i skogen, en alldeles ensam liten pojke som inte verkade ett dugg rädd för vargar eller björnar eller troll.Han hade bara dykt upp i en glänta när tåget for förbi och höjt handen till vinkning. Miriam hade först också höjt sin hand, men sedan sänkt den igen utan att vinka. Hon visste inte riktigt vad man fick och inte fick göra och vad rödakorssystrarna skulle ta sig till om man helt självsvåldigt började vinka åt folk.