En smakebit på søndag: Steglitsan av Donna Tartt

Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

Boken jag läser nu kändes det som om ALLA läste 2014/2015 - och eftersom jag, alltid, blir lite avog mot att läsa böcker som alla andra hyperventilerar över så läste jag inte den då (dumt, jag vet). Men jag läser den nu. Och tycker att den är bra. Väldigt bra till och med.

Det här kan man läsa om Donna Tartts Steglitsan:

En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida.

Det är ingen snabb bok - som, snabb i handlingen - men den är lättläst och fängslande. Språket är beskrivande och eftertänksamt använt.  Kanske läste du den när alla andra gjorde det - om inte så gör det nu.

Här kommer min smakbit:

Jag accepterade artigt alla dessa råd med ett glasartat leende och en bländande känsla av overklighet. Många vuxna tycktes tolka denna stumhet som ett positivt tecken. Jag minns särskilt mr Beeman som komplimenterade mig för attt jag var så mogen och sa att jag tycktes "ta det hela väldigt bra" (mr Beeman var engelsman och bar alltid en idiotisk bilkeps, och trots hans överdrivna omsorger om mig var han en man som jag kommit att irrationellt hata, eftersom han indirekt orsakat mammas död). Och kanske tog jag det verkligen bra, jag vet inte. Jag gick i alla fall inte omkring och skrek högt eller körde näven genom fönsterrutor eller något av allt det som jag föreställde mig att folk kanske gjorde om de mådde som jag. Men ibland kunde sorgen oväntat välla in över mig i vågor som fick mig att flämta, och när vågorna drog sig tillbaka fann jag mig se ut över en bräckt ödeläggelse som var så starkt upplyst , så tom och hjärtslitande, att jag knappt kunde minnas att världen någonsin varit annat än död.