Och själv då?

Sitter här, lite handlingsförlamad, bedrövad och hjärntrött efter ännu en glimt in i livet hos en när och kär som möts av idioti om och om och om igen. Jag är glad att hen orkar berätta - men så ledsen för allt hen behöver utstå.

"Det är något fel i huvudet på såna där gays, eller bi, eller vad de är." 

"Asså, hur kan man välja att bli det?" 

"Jag fattar inte - det är så äckligt. Själv skulle jag aldrig kunna ..." 


Ogenomtänkta, oreflekterade kommentarer som folk släpper ur sig likt illaluktande fisar utan att fundera mer på det - "skönt att "lufta sig", typ - utan tanke (i bästa fall - i värsta fall helt medvetna men oberörda) på att det i omgivningen finns de som blir träffade av stanken - som aldrig får chansen att hämta andan, känna sig som "vem som helst".
Det är svårt att var utsatt och samtidigt alltid orka ta fajten, höja rösten för att undervisa, informera, ifrågasätta ... för att skapa en värld där man själv, alla, har lika rätt att finnas till.

Ingen ska behöva göra det. Seriöst. 2017. 

Och själv då? När valde du det heterosexuella alternativet?