Vad hände sen då?

Lite senare på morgonen efter DET HÄR inlägget så fick jag veta att hen fick sagt det hen ville säga till kollegan som orsakat frustrationen, irritationen, ilskan, smärtan som jag skrev om HÄR. I all korthet svarade kollegan i sin tur att hon förstod att hon inte borde ha sagt det hon sa – men inte för att hon inte menade det hon sa, utan för att hon hade förstått att det skulle bli bekymmer för henne. Hon vill inte bli anmäld för något. Hon sade att hon aldrig kommer ändra sina åsikter eftersom hon nu ”är 50 år, och det är för sent att begära det”. Hon menade också att hennes rätt att ha, och att uttrycka, dessa åsikter bör respekteras och så behövde de ”inte prata mer om det”.

Det är fantastiskt hur vi alla kan leva på samma jordklot men ändå i så olika våra världar.

Nåväl. Chefen på stället vet nu om vad som hände – så om det händer igen så ska han ta i det. Han hade gärna tagit i det nu – men blev ombedd att låta bli, för att det nu kändes ”överspelat för den här gången” … sade hjälten i det hela. Hen som vill så mycket gott i världen, trotts allt. Respekt.