Det här året kommer i den här familjen i framtiden omtalas som "året då vi flyttade" och semestern som "sommaren då vi rensade" - men himmel så välorganiserad den flytten var. På en vecka var vi i ordning ... ja, förutom en detalj eller två. Men då kändes det vilken kraft som gått åt. Samtidigt började jobbet på allvar efter sommaren och i denna vackra höstmånad jobbar jag alla helger - en ledig dag blir det över i veckan och lite timmar här och var ... så, med blicken fäst på vecka 44 (höstlov i dessa trakter) går livet sin gilla, upptagna, gång.
Ett inlägg i veckan här. Det är ju lite sorgligt ... tycker jag ;) men det är inte meningen att det ska vara så ... jag har en hel del jag vill vädra mina åsikter kring fortfarande. Det händer mer på mitt Instagram nu - men det är egentligen endast för att det är enklare och tar väldigt mycket mindre tid. Man kan ju Instagramma "on the run" s.a.s.
På tal om Instagram så har jag en fundering. Den kommer då och då och igår blev den aktualiserad igen. Fenomenet som jag funderar över är inte bara ett Insta-fenomen, utan visar sig på alla sociala media;
lägger man t.ex. ut en vacker höstbild får man likes/gilla/kommentarer i mängder. Likaså kring annat oskyldigt som skickas ut där i media. Men. Står man upp för andra, lite viktigare saker (kan man tycka) så, nästan oavsett vad det gäller, kan man se att bara en bråkdel (eller ingen) ger respons. Första gulliga inlägget EFTER det obekväma får däremot mer än vanligt många gulle-gilla/likes/kommentarer ... som om människor ska kompensera det de inte gillade innan.
Litet mellanspel i inlägget: Förstå mig rätt. Jag är väl medveten om att vi inte förändrar världen med Likes - men det är genom delade ideal vi kan det, och om vi inte ens står upp för dem i det lilla sammanhanget så gör vi nog inte det någons stans ... tänker jag (kanske helt fel - rätta mig gärna)!Det är svårt att tro att alla som låter bli att ge respons inte håller med om det jag tar ställning för. Så, är det att de inte vill ta ställning alls för "vad ska folk tycka"? Eller är det för att man kanske behöver stå för den åsikten om (när) folk reagerar?
I kontext av vad som skedde i Göteborg för 10 dagar sedan och en värld där strömningarna går som de gör samtidigt som andra världskrigets fasor fortfarande berättas av folk som utsattes är det svårt (för mig) att förstå hur man inte kan ta ställning emot det - för något bättre. Gör vi inte det så hamnar vi kanske där igen. För, om alla som inte håller med mig så det märks vore FÖR det jag är emot ...ja, då är det ju en förfärligt ojämn kamp vi för, vi som försöker höras som motröster.
Antagligen är jag en sådan där obekväm j**el som får folk att må dåligt över att de inte tar ställning. Men, det är inte det jag vill. Jag kräver inte att någon tar ställning. även om jag önskar det. Det jag verkligen undrar över är ju om alla de som inte höjer rösten med mig faktiskt inte tagit ställning - för då finns det ju fortfarande hopp - oavsett fråga, oavsett vad det gäller. Men, om alla som inte vågar höras inte gör det för att de egentligen håller med den sidan jag protesterar emot, men inte vill ta fajten för, stå upp för ...ja ... då ...
Men så kan det väl ändå inte vara?
Avslutningsvis:
Lite kontroversiell (?) fotokonst jag köpte i söndags:
Lite kontroversiell (?) fotokonst jag köpte i söndags:
Jag gillar den skarpt :)
Vitrinskåpen i speglingen gillar jag också -
och de hade säkert fått fler likes/gilla/kommentarer ;)
Börjar med att jag älskar tavlan. Jag är en av dom som på fb sällan gillar "politiska" inlägg oavsett vilken sida dom är på, kanske är det feghet men mest tror jag det är "lathet" att man på jobbet tex har så många från ALLA sidor och inte orkar diskutera det där... Ibland (som med Göteborg) går det ju inte att inte reagera men... Det betyder dock inte att jag inte har åsikter eller håller med dej, men inte så mycket i sociala medier.
SvaraRaderaDet finns, helt klart, bättre ställen att diskutera saker än i sociala medier :) Håller helt med dig! Men det är också en trend numera att vädra sina hemskaste åsikter där ... och en del verkar glömma bort att de (oftast) inte är anonyma. Ibland ser det ut som om de värsta åsikterna är de enda rådande då ingen orkar ta fajten där ... vilket jag förstår, för vem vill utsätta sig för rabiata kommentarer och ordfajter alla dagar i veckan ... men sorgligt är det.
RaderaInternet är bra på många vis - men inte alla. Alla hinner inte tänka efter innan de skaffar sig extrema åsikter där, det är väl en av baksidorna.
Det räcker med en "oattraktiv" rubrik i ett blogginlägg för att få mindre kommentarer har jag märkt. Å då spelar innehållet i inlägget ingen roll alls. Sedan finns de några "döda veckodagar" där läsarna verkar ha tröttnat på att kommentera - torsdagar och fredagar till exempel.
SvaraRaderaMisstänkte att du var flitigare på Instagram, och du är som sagt inte ensam om det. Har inte Instagram, men kan se bilder och texter.
Vad gäller politik och religion så skulle jag aldrig diskutera dom irl och/eller i sociala medier. Är alldeles för lite insatt, har noll intresse för varken det ena eller det andra och bryr mig helt enkelt inte. Självklart tyckte jag att det var skrämmande det som hände i Göteborg, men jag skulle inte ta upp det på bloggen.
Sedan kan det ju faktiskt vara så att många inte håller med dig, men vågar inte medge det, för sådant gör man inte i sociala medier... Minns vår lilla "debatt" för ett tag sedan till exempel.
Men, men!
Tycker tavlan är suverän och jag tycker absolut inte att den är kontroversiell, för 50 år sedan kanske, men inte idag.
Kanske du ska se det positivt! Att folk hellre ser det glada och gulliga, att folk hellre försöker må bra?
SvaraRaderaVissa ämnen blir man ju skogstokig på så innan man vet ordet av har man gått från noll till hundra, en kommentar är redan skriven och fingret svävar över Publicera-knappen. Dagsformen avgör om man trycker på den eller bara stänger ned sidan. Ibland läser jag, blir upprörd eller upprymd men fortsätter ändå med mitt liv och min vardag. Jag försöker så enormt att inte döma människor, jag kan bara tycka saker utifrån det jag har lärt mig och utifrån det jag känner. Förhoppningsvis är dessa två överensstämmande så jag inte slits itu.
Med all respekt - hela Pride-fadderullan och läggningar är något jag inte orkar med. Jag förutsätter i stället att alla är levande varelser med lika värde och förväntar mig att jag bli behandlad på samma sätt. Detta är _min absoluta livssyn_ och gäller oavsett om det är kvinnor, män, barn, svarta, kineser ... Jag tycker bara det är helt otroligt konstigt att inte alla har den inställningen och då blir jag så otroligt arg så jag kokar. Varför är någon bättre än någon annan? Med detta sagt vill jag heller inte ha "ytterligheter" intryckta i mitt ansikte. De människor som tycker så är alltid människor som också visat största respekt för andra, det är min erfarenhet. Men det är klart, jag har nog levt ett vanligt skyddat liv ytan en massa "ytterligheter". Fast visst har jag haft vänner och bekanta som varit svarta, araber, homosexuella, ADHD-diagnosticerade och annat "avartat".
Tänk om människor kunde ta till sig den gyllene regeln: var mot andra så som du själv vill att andra ska vara mot dig.
Jag försöker.
Att inte lägga sig i och fortsätta med sitt liv med inställningen att man gör det av respekt för alla är ju ett sätt. Ett sätt som ger lugn och ro (kanske) i ens eget liv. Många väljer det. Det hjälper å andra sidan inte en kotte.
RaderaI förtryckares närhet är inte tiga guld ... inte för att man kanske får förtryckaren att ändra åsikt, men för att de förtryckta får höra att de inte står ensamma och utan medmänniskor.
Ja, du har kanske levt ett skyddat liv - vilket inte är så vanligt som du kanske tror, tyvärr - och det är bara för mig att gratulera. Men från din privilegierade plats i livet kan du också göra skillnad för de som inte har det lika enkelt. Att vara vän med "avarter" men inte förstå deras vardag är kanske aningens respektlöst?
Jag är helt för att vara mot andra som jag vill att de ska vara mot mig - därför står jag upp för de som behöver medkämpar, samtidigt som jag försöker att inte göra det med ilska och/eller förtryck. Dialog - en gammal fin metod - fungerar fint :) Har man en röst (som i tala och som i rösta) ska man använda den.
...tänker jag.
Skäms över att ens ha citerat "avarter" ... fy så nedvärderande. Ber om ursäkt till alla som läser!
RaderaVar här igår och lämnade en kommentar men det fann sin egen väg, så jag skriver en ny :-)
SvaraRaderaDet är inte första gången vi har tankar som går samma vägar. Intressant och viktigt tycker jag när jag läser dina provtyckningar här ovan. När jag var ny på FB hade jag många tankar kring det där som var av karaktären ta ställning, det engagerade och ja ... hur som som så ledde det till att jag ibland eller ofta hoppade över ställningstagande eftersom jag alltid behöver lite tid på mig och tycker att jag inte har kunskap nog att ta en diskussion eller att jag vaklar än hit och dit. Jag analyserar gärna och försöker se de olika sidorna. Men det kommer efteråt, blir liksom liggande i medvetande.
Pausade från FB en längre tid innan jag hade klart för mig vad jag vill ha ut av FB. Och vad vad jag gillar - vill jag bara gillatrycka - ibland blir det så, men att kommentera är ju en ynnest också.
Då blir ju den sociala kontakten och nya upptäckter möjliga.
De stora frågorna får bli utanför.
Men det är ju också en bra forum att väcka viktiga frågor och det tycker jag är helt ok.
Oj vad tankarna brer ut sig här - det jag först tänkte försvann ju - du har en poäng där med att det allvarliga och lite skrämmande det hoppas över men när det kommer "gulligull" då blir det många likes.
Tack Eva för utbytet i denna frågan - och där finns mycket mera att säga.
och jag känner för att ge dig en kram nu -inte för fjäsk-likandet men för att vi har kontakten här och på Insta som vänner och delar tyckningar till nytta och nöje.
Ha en fin helg och jag önskar dig fina jobbdagar om än jobbiga när de blir så många :-)
Om alla vore lika kloka som du skulle världen se så mycket bättre ut! Du har så rätt. Det är likadant på Facebook. Lägger jag ut svamp, barnbarn, någon rolig händelse blir det massa gilla. Lägger jag ut något viktigt om HLR etc på min företagssida är det ingen som bryr sig. Tror inte folk orkar engagera sig. Fortsätt skriv och lägg ut precis som du gör! Kram
SvaraRaderaJag började med att kika hur frikostig jag vart med hjärtan på ditt insta och såg att jag bara "missat" två i somras, ingen av dem tillhörde det allvarligare slaget ;-)
SvaraRaderaSjälv är jag alltför ofta av den impulsiva sorten som förr skrev kommentarer både bu och bä, men upptäckte att det där med att uttrycka sig med några få skriva ord är inte så lätt. Jag tyckte att det jag skrev var solklart, men vissa läsare såg något helt annat. De hade andra filter framför sina ögon. Ibland blev det långa diskussioner som gick helt överstyr, fulla med missuppfattningar och konstiga resonemang. Detta kunde hända i ämnen som inte alls var av det allvarliga slaget från början, men plötsligt blev det.
Sedan dess försöker jag backa, inte skriva i affekt, vänta ett slag för att bestämma om jag alls ska skriva något och alltid se till att jag har torrt om fötterna innan jag eventuellt skriver.
Men likes och hjärtan har jag inga problem att klicka på - de kommer direkt till mina vänner medan kommentarernas diskussioner kan omfatta för mig helt okända personer som inte har en aning om vem jag är eller vad jag står för.
Varm kram till dig som kämpar högljutt!