Läst: # me too : 100 berättelser och 10 frågor som behöver besvaras

Dessa hundra berättelser lämnar ingen oberörd och visar tydligt hur viktigt det är att bryta tystnadskulturen.

Här finns också svaren på brännande frågor; varför har inte fler män sagt ifrån? Ska man alltid polisanmäla? Och vad är chefens ansvar?

Strax innan jul fick jag och en mängd personer som jobbar i svenska kyrkan i det här området ett långt sms från någon knäppgök om … ja, det var rasistiskt. Det handlade i huvudsak om våldtäkter, och om hur prästerna ska gå ut med varning till kvinnorna om att de ska skydda sig.
I en rad stod det så här: ”Kanske bäst att säga att det gäller alla kvinnor så inte de äldre blir ledsna att de inte är påtänkta för våldtäkter.”
!!! Våldtäkter är alltså, ändå, ok? Och, egentligen, en komplimang? Men det är bara svenska män som ska få utföra våldtäckter på svenska kvinnor? Och de äldre ska inte vara ledsna för att de inte längre attraherar?

Det finns så mycket i bara det här ovan att reagera på att man blir handlingsförlamad. 

Att historierna som kommer fram i #metoo är många förvånar inte alls. Eller, de förvånar inte kvinnor alls, även om inte ens alla kvinnor är beredda att erkänna det.

Den här boken behövs. Det är inte rolig läsning. Nyttig. Men inte rolig. Det går inte annat än att ge en 5:a i betyg – för modet hos de kvinnor som berättar och för förlaget som ger ut den! Nu får det inte bli en tystnadskultur av det här igen.

#metoo

Man kan säkert låna den på biblioteken också.