Om Böcker

lördag 16 februari 2019

Komplimang? Verkligen?


I och med att min mage pajade och jag var tvungen att lägga om kosten så förändrar det en hel del med mig. Jag är piggare, väger mindre och har därmed blivit mer lättförflyttad och rör därför på mig mer vilket i sin tur leder till att jag sakteliga går ner mer i vikt och ... ja, ni fattar.

I min omgivning resulterar det i en del utrop likt; "Vad smal du har blivit!" Och det är ju ett konstaterande som egentligen bara behöver ett Ja i respons. Men, det är ju allra oftast uttryckt som en komplimang - och ett Tack förväntas. Svaret Ja, lämnar personen lite förvirrad.

Jag har inte kämpat för att just gå ned i vikt. Det har inte varit intentionen - utan jag har kämpat på för att hitta mat jag tål och mår bra av. Numera äter jag växtbaserad hälsokost. Det vill säga; jag är vegetarian. Vegan har jag lärt mig att inte använda då rabiata veganer inte tycker att man använder något alls över huvud taget från djur för att få kalla sig vegan, medan jag vägrar slänga gamla ylletröjor och byta ut dem mot mikroplaster för att ... ja, återanvänd gammalt, var rädd om naturen. U know?

Nåväl - åter till ämnet.

När vi tar för givet att viktnedgång är något som ska uppmärksammas med en komplimang befäster vi ett kroppsideal i samhället. Förstå mig rätt. Vi ska vara hälsosamma. Rädda om oss. Men du kan vara hur ohälsosam som helst OCH vara smal - så det är inte smalheten som gör dig frisk. En vegan kan leva på energidryck och chips - och är alltså inte hälsosam. Någon kan leva på cigg och kaffe och är inte hälsosam för det, trotts att hen väger som hen ska och är smal så att omvärlden uppskattar det.
Sjukdom är ju en annan anledning till viktnedgång. Anorexia är ju inget som alltid syns och aldrig ska uppmuntras.

Fokus kan inte var om vi är smala eller inte. Och vi sluta med att befästa de skeva ideal som många försöker leva upp till. 
En viktförändring genererar ju inte alltid komplimanger. Jag har ju  aldrig fått höra "Vad tjock du har blivit!" som en komplimang - minspelet som hänger med en sådan kommentar (jo, jag har fått den sortens kommentarer också i mitt liv) är inte positivt utan alltid lite med avsmak.

Komplimanger är ju något man vill ge någon för att den ska veta att den är uppskattad. Har vikten med det att göra - eller kan vi hellre säga något annat? 


Vad glad jag är att du är här. 
Jag har saknat dig. 
Du inspirera mig.
...
...












5 kommentarer:

  1. Först och främst är jag väldigt glad att du har hittat en kost som är bra för din mage. Det är det viktigaste. Om du sedan gått ned i vikt och du uppskattar viktnedgången så är det bara en bonus. Annars är jag inte ett dugg viktfixerad. Om människan jag möter är trevlig struntar jag totalt i hur hon ser ut.

    PS. Å jag tillhör kategorin "cigg och kaffe", men fyller på med riktig och vettig mat. Min man har ju diabetes typ 1, så vi äter sällan onyttig mat såsom pizza, hamburgare och sötsaker. De sistnämnda har jag själv ju aldrig gillat, så... DS.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst är det märkligt hur det där smalhetsidealet lever kvar som något att sträva efter, trots att den trenden faktiskt försvann någon gång på 90-talet och man insåg att hälsa och välmående är det viktiga. Jag tror att det är en generationsfråga. Det är tydligen så att man efter fyrtio antingen fortsätter att utvecklas och ta till sig nya rön, eller planar ut nedåt och har ingen lust att tänka om, tänka nytt. Jag förundras så många gånger över människor i min ålder, snart femtio, som fokuserar på att vara smala genom att äta väldigt litet, som om det vore något att sträva efter. Människor i min närhet som flyttar runt maten på tallriken för att det skall se ut som de äter och som säger att de tränar, men använder hantlar som inte väger mer än något kilo för att de är rädda för att få synliga muskler. Jag ser en helt annan inställning hos mina tonårsdöttrar och deras kompisar. Jag har däremot aldrig fått höra att jag är smal som en komplimang, däremot tvärtom. Att jag är för smal. Men jag har fått höra att jag är för tjock också. Men också att jag varit saknad och att jag inspirerar, men det är från människor som är trygga i sig själva och som kan ge riktiga komplimanger utan att känna att de hamnar i ett sämre läge själva. Intressant inlägg!

    SvaraRadera
  3. Jag vet hur du menar men måste ändå få berätta om hur jag är ...
    I hela mitt liv har jag varit smal (jag kallar mig slank för det låter snyggare) och ganska lång blev jag också, slutade växa på höjden vid 177 cm. Med en vikt kring 56 kg så blir det inte mycket fyllighet. Och jag har kunnat äta hur mycket och vad som helst. I hela mitt liv har jag fått höra "Vad samaaaal du är!" och jag har alltid hört avundet blandat med någon typ av anklagelse men också som komplimang. En kollega till mig sa att det var tur hon sett min pappa (jag ser ut som honom) för annars hade hon ta upp det där med bulimi och anorexi. Den har jag ju också hört några gånger.
    Jag har alltid trivts i/med min kropp och det där "Vad samaaaal du är!" är rätt irriterande. Vad ger folk för rätt att slänga ur sig det bara så där? Jag skulle ju aldrig i livet slänga ur mig "Vad tjooooock du är!" för det har man ju fått lära sig att så säger man inte. Men det är tydligen helt OK att kommentera smala.

    Jag blir lika beklämd när jag ser någon som är alltför stor som när jag ser någon som är alltför smal. Men vad vet jag om deras liv, jag kan inte döma, det har jag ingen rätt till och ingen annan heller. Däremot tänker jag en hel del när jag ser hela "stora familjen" trava in på hamburgerrestaurangen, där barnen inte har en chans till nyttig kost i hemmet - vad jag tror, i alla fall.

    Oavsett vad, alla har samma värde här i världen. Vissa människor har inget värde alls för mig men det har inget med hur de ser ut, det har med hur de agerar eller tycker och tänker. De människorna har kanske högre värde hos någon annan så det jämnar kanske ut sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar din sida. Ingen fråga har ju bara en.
      Att vikt ska var en så stor fråga för människor runt omkring ... jag förstår det verkligen inte!
      Utseende har verkligen inte med något fundamentalt att göra - inte när man väl lärt känna en människa. Att låta utseendet ha något med ens uppfattning av någon annan att göra är förödande - för den som känner sig uttittad, mätt och inte uppfattad att duga, och för den som ratat någon och därmed missar chansen att lära känna en potentiellt fantastisk person.

      Radera
  4. Klokt och vettigt inlägg, som alltid hos dig. Du är bra på att sätta tankar i rullning, det märks också i de kommentarer du får. Jag kan ana hur stärkta ungdomarna du arbetar blir, lyckost dem!

    Så glad att höra att din mage fungerar bättre, att du funnit en väg som fungerar. Så många som går runt med olösta magproblem idag.

    Och glass vet jag att du inte behöver sakna längre, eller hur? :-)

    SvaraRadera