Sitter och läser bloggar och kommenterar här och var. En del har svarat på Elisas Fem en fredag - alltid kul att läsa. Jag tänkte inte göra utmaningen den här veckan (heller) ... men även 10 bloggar (med annat innehåll) senare, så surrar frågan från Elisas utmaning i hjärnan: "Vad behöver du göra dig fri från?".
Vad behöver jag göra mig fri från?
Krav. ... och förväntningar. På andra.
Jag har rätt höga förväntningar på min omgivning - vilket den inte alltid lever upp till. Jag skulle inte påstå att förväntningarna är för höga - men det skulle kanske omgivningen, eftersom de åter och åter inte klarar av att leva upp till dem.
Jag kan ju inte bli ...besviken är ett för starkt ord ... irriterad är ett lite för argt ord ... upprörd? ... alldeles för 60-tal ... men, ni fattar; jag reagerar... Nåväl, det är ju mina förväntningar på omgivningen. Mina. Klart de inte ansvarar för att de levs upp till. Eller?
Exempel på förväntning på omgivningen: Förstå att det inte är ok att kasta skräp var som helst. Plocka upp din hunds skit. Följ trafikregler. Var schysst.
Men också: följ regler som vi gemensamt satt upp - på skolor och arbetsplaster, t.ex. - och reagera när de inte följs - när mobbing sker framför ögonen på dig - när saker inte blir gjorda och andra kommer i kläm.
Mest är det nog faktiskt de uteblivna reaktionerna i sista exemplet som är den faktiska anledningen till varför jag skriver det här inlägget. De många, många, gånger ingen lever upp till den förväntan.
Var är civilkuraget hos folk? Är det för mycket begärt att vi alla visar lite civilkurage?
Och jag själv då? Jag är ju också folk. Ja - det är jag. Jag har samma krav/förväntningar på mig själv. Jag försöker leva som jag lär. Verkligen.
... och det kanske alla andra också gör. Vad vet jag? Egentligen?
Jag behöver, sannerligen, göra mig fri från mina förväntningar på omgivningen och endast själv göra som jag vill att den ska göra.
Franciskus av Assisi sägs ha sagt "Predika alltid evangelium - och om du behöver, använd ord." Klok gosse.
Så, kanske är det förväntningen att andra ska föregå med gott exempel som jag behöver göra mig fri från.
Kommer osökt att tänka på denna:
"Ett arbete skulle utföras och Alla trodde att Någon skulle göra det.
Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.
Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.
Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.
Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!"
Tack, Elisa. Det är skönt att behöva tänka efter ordentligt ibland.
Nu får jag se om jag klara av att leva upp till min "nya" förväntning på mig själv. Det här är ju inte första gången jag reflekterat över just den här problematiken ... 😉
Jomenvisst har man ju lite krav på sin omgivning men jag brukar få tona ner kraven ibland...ingen ide att ha för höga förväntningar ibland ;)
SvaraRaderaSå länge man gör rätt själv så kan man ju hoppas att andra tar efter det...nån gång.
Yrkesmässigt tycker jag nog det fungerar med förväntningar...hoppas det fungerar åt båda håll..skulle jag inte uppfylla någons förväntningar yrkesmässigt så hoppas jag de säger till...fast en och annan har man väl fått tona ner förväntningarna på själv...hoppas inte jag är likadan.
Ha det fint.
Lika klok som alltid! De förväntningar du har på omgivningen borde alla ha och alla i omgivningen borde leva upp till dem! Det är så självklara saker. Eller borde vara... Jag blir också arg/sur/irriterad när man är nära att trampa i hundbajs, när man ser nån som far illa mm. Tänk vad livet vore enkelt om alla kunde förstå och leva som "man borde".
SvaraRaderaSv: Tack för tipset om facebookgruppen. Ska kolla det. Ja vi behöver åka mer tåg för att det ska bli ännu lättare med biljetter, tidtabeller mm. Min man åker nästan alltid tåget till Göteborg nu för tiden. Tar bara bilen när han verkligen måste.
Haen fin fortsättningen på helgen! Här har vi haft Gnesta Pride idag. Blir bilder på bloggen om det imorgon. Kram
Förväntningar är verkligen svårt!
SvaraRaderaJag tänker lite på sonen som liten här. Hans fröken på dagis (eller förlåt, mentor på förskolan) var full av beundran för sonen var en hejare på att dra igång alla de andra barnen i lekar som han hittade på. Till exempel så kunde han bygga en hinderbana på gräsmattan och alla var med och sprang. Men sonen blev så arg, så frustrerad och förbannad för de gjorde ju inte som han sa att de skulle göra, som han hade tänkt att de skulle göra! Så det slutade ofta(st) med storgråt och slagsmål.
Och jag måste väl erkänna att jag känner igen mig. På jobbet i Sverige arbetade vi fram rutiner för att alla skulle jobba på samma sätt, lätt att ta vid om någon var borta. Men alltid var det någon som fullkomligt struntade i det, fortsatte på sitt sätt. Och man blir så frustrerad!!! Fattar de inte?! Vi måste liksom hjälpas åt?
Det är inte lätt med förväntningar! Varken de man har på andra, de man har på sig själv eller de som andra har på en.
(Läser igen om det jag skrev och funderar på sista stycket: kan man verkligen använda "varken ... eller ..." när man har tre alternativ?)
RaderaIntressanta funderingar att tänka igenom. Och jag tycker du fint har satt ord på de tankar du har. Att skriva är också ett sätt att tänka.
SvaraRaderaJag tror de flesta av oss har förväntningar på oss från omgivningen och vi har förväntningar på oss själva. Sedan har vi i vår tur förväntningar på de vi har runt oss. Förväntningar av olika slag finns det. Jag har fortfarande en hel del kvar av det jag skulle behöva/vilja göra mig fri från.
Många tankar har jag men om jag ser något/upplever något jag tycker är fel idag så reagerar jag.
Förväntningar är på både gott och en del "ont".
Ha det gott.
Förväntningar, ja... Nu fick du mig att tänka till, för mitt svar på Elisas fråga var ju som vanligt tramsig, fast sant.
SvaraRaderaEfter en stunds funderande måste jag säga att jag troligen inte har några förväntningar, varken på mig själv eller andra. För om de inte infrias blir man ju bara besviken på sig själv och andra. Ja, som vanligt brukar jag göra det lätt för mig själv... Enklast så.
PS. Nej, jag plockar inte upp skräp efter andra, även om jag förfäras över ölburkar med mera i naturen eller vid busshållplatser. Trafikregler följer jag, även om jag ibland gör en otillåten u-sväng. Mobbning är förkastlig. Har utsatts för mobbning en gång i mitt vuxna liv, reagerade som jag brukar. Kan säga att det inte gick så bra för mobbarna, då min dåvarande chef ingrep direkt. Har dock aldrig bevittnat att andra personer mobbats. DS.
Nog förväntar man sig att folk tar ansvar för sina handlingar, men det är väl egentligen där det stora problemet ligger - så många som inte bryr sig, eller just tycker att någon annan ska fixa det. Man gör det enkelt för sig, som BP skriver. Rycker på axlarna. Bryr sig inte.
SvaraRaderaSamtidigt finns det de som utan att tveka fixar det som ska fixas. Tänk så glad man blir när man träffar dessa personer. Och så lätt det är att just dessa bränner ut sig när de inser att de med tiden blir utnyttjade.
Känner så väl igen det Emma skriver om sonen sin.
Och känner hur tankarna far iväg. Nu igen. Du kan det där med att få oss att tänka.