onsdag 18 september 2019

Duger?


Mer och mer läser jag om kroppspositivism; om hur det är dags att prat om att alla ser ut som de ser ut - utan värderingar. Hurra!

Jo, jag hör en del av er redan; Men Hälsan då? Det är inte bra att vara för tjock/smal. Så nu ska jag berätta något revolutionerande för er som tänker så: 

Det finns inte en enda tjock eller tunn människa som inte vet att hen är tjock eller tunn - som inte vet att hen borde vara x antal kilon lättare eller tyngre. Men; en skammad tjock människa kommer inte bli smalare för det (om en tjock människa får "onda ögat" på gymmet kan man ju undra vad de människorna tänker att gymmet är till för) och en alldeles för tunn person som strävar efter att gå upp i vikt behöver inte få höra hur alla andra önskar att "jag också kunde vara så smal - hur gör du?". 

Not: jo, TJOCK. För tjock beskriver hur någon/något ser ut eller är. Det ligger egentligen ingen värdering alls i ordet tjock. Någonstans genom åren har tjock blivit lika med ful "Hen är ju rätt söt, fast hen är tjock". *suckar djupt* 

Om en människa får vara som hen är så mår hen bra och då kanske det till exempel blir så här, hör och häpna;
en tjock människa börjar kanske tycka om sig själv, orka tänka positiva tankar om sig själv och då får lättare att göra valen (som att gå på gymmet, beställa salladen på restaurangen, gå den extra promenade, dansa loss på dansgolvet mm ... älska sig själv, helt enkelt) som gör att hen går ner i vikt.


Nästan raketvetenskap. Eller inte.

Men, det där med att alla duger, hörrni. Duger? Är inte det att säga att man är ok FASTÄN egentligen inte. Kan vi inte bara vara som vi är? Kanske till och med den bästa Just Den Individen vi var och än är? 


Kan vi inte bara sluta jämföra oss?










8 kommentarer:

  1. Sluta jämföra sig med andra kommer vi aldrig att göra, tror det är inbyggt i systemet. Dessutom är det kul att jämföra. För jämföra innebär inte att det ena är bättre än det andra, faktiskt. Jag tycker det är jättekul att jämföra Sverige mot Spanien och uppleva skillnaderna. Och hur ska man se skillnaderna om man inte jämför?

    Så problemet är inte att vi jämför. Problemet är vad vi gör med skillnaden. Det är den som ska accepteras. Det är skillnaden som ska hyllas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar det du skriver - men i min text menar jag inte att folk jämför, direkt. Det handlar om att det finns ett kroppsideal och skam den som inte lever upp till det. För smal kan man, enligt idealet nästan inte bli (nästan) - men tjock, DET är, enligt normen/idealbilden/fördomarna en människa som är lat, osmart och/eller dum i huvudet (som inte förstår bättre/servad den "gör med sig själv", inte tänker på "barnen" osv osv) OCH så som det ser ut nu är det tydligen helt ok för den "rättfärdige" "normalviktige" att påpeka detta för den överviktige. Och DET är inte ok!
      Att jämföra saker/länder/ maträtter är INTE samma sak som att jämföra kroppar - oavsett. I kroppar ligger det mycket komplex och känslor. Någon kommer alltid till korta.

      Radera
    2. Jag har aldrig tänkt att bara för att man är tjock är man dum däremot gillar jag inte att se när hela familjen sitter och vräker i sig på McDonalds, barnen har ju inte en chans känns det som. Jag vet, de kanske inte alls äter där ofta, detta var en speciell dag och det skulle firas lite extra. Men tyvärr är nog situationen inte så utan det blir för mycket skräpmat och för lite rörelse. Som här i Spanien pratas det mycket om övervikt hos barnen. Men är det så konstigt när alla barnen får med sig stora muffins i ryggsäcken, det finns godis och glass men ingen frukt att köpa i skolan?

      Jag har alltid undrat varför är det oacceptabelt att säga till någon att den är tjock men det är helt acceptabelt att säga till någon att den är för smal. Man ser hur de tänker anorexi, bulimi om de är med vid matbordet. Jag har aldrig sagt till någon att den är för tjock men har såååå många gånger fått hör att jag är för smal. Som tur är tycker jag inte själv det och har inget sådant kroppskomplex, jag blir bara så trött på att försvara mig. Eller blev, i och med 50-årsdagen så har jag fått en liten kulmage. Hehe!

      Radera
  2. Vilket klokt svar av Emma!
    Kroppspositivism - vilket ord! Googlade faktiskt (https://sv.wikipedia.org/wiki/Kroppspositivism) och blev förvånad att ordet funnits i decennier. Ooooops!
    Googlade även "duga", vilket är synonymt med "vara tillräckligt bra". Detta betyder för mig att vara som man är. I och för sig kan man alltid sträva efter förbättringar, men det får ske på ens egna villkor, inte på grund av att omgivningen "kräver" eller förväntar sig det.

    SvaraRadera
  3. Det viktigaste är att man själv trivs med sig, inte vad andra tycker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så. Men för den som alltid får höra vad andra tycker (för att de vill upplysa/visa att de bryr sig eller bara tala om hur fel det är på den sm inte följer normen(jodå, folk gör det) så är det svårt att trivas med sig själv oavsett vad andra tycker. För de gör det så påtagligt högljutt och frekvent.

      Radera
    2. Jag vet att det är lätt att säja att man ska strunta i dem, men inte alltid så lätt i verkligheten. En del människor har vassa tungor och kan därmed såra. Kanske är det så att de har större problem att brottas med, men tar ut det över andra istället?

      Radera
  4. När man växt upp med en mamma som alltid jämfört med andra (vilket med stor sannolikhet beror på hennes "klassresa"), dock faktiskt inte vad gäller kroppsfigur, är jag oerhört less på folk som kan ha högljudda åsikter om andra.

    Mitt bloggande började på ett slutet forum med just vikt och viktminskning (i vissa fall viktökning) i fokus. Eftersom alla var anonyma och toleranta kunde alla också berätta om det allra svåraste. Så många sorgliga historier jag fick ta del av, så många anledningar till övervikt. Aldrig att jag skulle döma någon eller ha mage (!) att yttra mig kritiskt om någons kroppsfigur!

    Walk a mile in my shoes.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...