lördag 16 februari 2019

Komplimang? Verkligen?


I och med att min mage pajade och jag var tvungen att lägga om kosten så förändrar det en hel del med mig. Jag är piggare, väger mindre och har därmed blivit mer lättförflyttad och rör därför på mig mer vilket i sin tur leder till att jag sakteliga går ner mer i vikt och ... ja, ni fattar.

I min omgivning resulterar det i en del utrop likt; "Vad smal du har blivit!" Och det är ju ett konstaterande som egentligen bara behöver ett Ja i respons. Men, det är ju allra oftast uttryckt som en komplimang - och ett Tack förväntas. Svaret Ja, lämnar personen lite förvirrad.

Jag har inte kämpat för att just gå ned i vikt. Det har inte varit intentionen - utan jag har kämpat på för att hitta mat jag tål och mår bra av. Numera äter jag växtbaserad hälsokost. Det vill säga; jag är vegetarian. Vegan har jag lärt mig att inte använda då rabiata veganer inte tycker att man använder något alls över huvud taget från djur för att få kalla sig vegan, medan jag vägrar slänga gamla ylletröjor och byta ut dem mot mikroplaster för att ... ja, återanvänd gammalt, var rädd om naturen. U know?

Nåväl - åter till ämnet.

När vi tar för givet att viktnedgång är något som ska uppmärksammas med en komplimang befäster vi ett kroppsideal i samhället. Förstå mig rätt. Vi ska vara hälsosamma. Rädda om oss. Men du kan vara hur ohälsosam som helst OCH vara smal - så det är inte smalheten som gör dig frisk. En vegan kan leva på energidryck och chips - och är alltså inte hälsosam. Någon kan leva på cigg och kaffe och är inte hälsosam för det, trotts att hen väger som hen ska och är smal så att omvärlden uppskattar det.
Sjukdom är ju en annan anledning till viktnedgång. Anorexia är ju inget som alltid syns och aldrig ska uppmuntras.

Fokus kan inte var om vi är smala eller inte. Och vi sluta med att befästa de skeva ideal som många försöker leva upp till. 
En viktförändring genererar ju inte alltid komplimanger. Jag har ju  aldrig fått höra "Vad tjock du har blivit!" som en komplimang - minspelet som hänger med en sådan kommentar (jo, jag har fått den sortens kommentarer också i mitt liv) är inte positivt utan alltid lite med avsmak.

Komplimanger är ju något man vill ge någon för att den ska veta att den är uppskattad. Har vikten med det att göra - eller kan vi hellre säga något annat? 


Vad glad jag är att du är här. 
Jag har saknat dig. 
Du inspirera mig.
...
...












fredag 15 februari 2019

Fem en fredag v.7: Avkoppling


Så är det fredag igen och dags för utmaningen på bloggen Elisamatilda (awkward introvert) som kallas "Fem en fredag".

Den här fredagen undrar Elisa:

  1. Hur kopplar du av på bästa sätt?
  2. Är du bra på att vara ledig?
  3. Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?
  4. Använder du dig någonsin av skärmfria tider?
  5. När kände du dig som mest avkopplad sist?


Hur kopplar du av på bästa sätt?

När allt är klart - oavsett vad som varit på listan den dagen/veckan - och kunna "bara vara", inga "måsten" - kanske på en promenad, eller med en bok eller film!

Är du bra på att vara ledig?

Hade det varit en Olympisk gren hade jag varit världsmästare!

Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?

Andra som inte kan koppla av. Stresshoppande ben, ljud ur andras hörlurar och tickande klockor.

Använder du dig någonsin av skärmfria tider?

Inte schemalagt. Det blir som det hampar sig. Är rätt bra på att känna själv när jag är "skärm-mätt"!

När kände du dig som mest avkopplad sist?

I soffan framför tv:n med sambon igår kväll! :)











Helgfråga v. 7


Mia, från Mias Bokhörna har en veckoutmaning som heter Helgfrågan och den här veckan - när Mias födelsedag närmar sig - är frågan, lite naturligt:

Vad har du på din önskelista?

Min födelsedag närmar sig också, och ... min önskelista är obefintlig. Det är länge sedan jag hade en lista på vad jag önskar mig inför jul och födelsedag. Ingen i min när-familj har någon lista så. Inte så att vi inte önskar oss saker - det gör vi ju säkerligen allihop. 
Mina barn och jag hade det verkligen "o-fett" när de var små ... och de fick önska sig EN grej till jul och fick nyttiga saker när de fyllde år - ni vet, sådant de ändå behövde. När det ändrade sig så småningom så har det mer blivit så att vi har köpt det som behövs när det behövs och önskningar kan infrias när som helst - bara för att!
MEN, om vi pratar önskelista för närsomhelst så ser det ut lite så här:
  • en vecka i Berlin med BÅDA mina söner
  • semester med maken ... i lugn och ro
  • att ha råd att jobba halvtid när maken går i pension

Veckans bonusfråga är; Har du någon favoritmeny?

Nej. Inte än. I början av sommaren 2018 pajade min mage och vi kom båda (magen och jag) ut på andra sidan av flera veckor (med närheten till hemmets heligaste rum) med nya matvanor. Nu är det oraffinerat, grönsakskoncentrerat veganskt som gäller. Nya favoriter växer fram - men vi har fortfarande en bit kvar tills vi har en ny favoritmeny.











måndag 11 februari 2019

Läst: Nej och Åter Nej av Nina Lykke



Om Nej och Åter Nej av Nina Lykke kan man läsa:
Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och läraryrket mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad till departementschef och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn.
Runt dessa tre individer kretsar Nina Lykkes träffsäkra och underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Nej och åter nej är en satir över privilegierade vuxnas dårskap, varm och svart som en välgörande espresso.
Sidorna är massivt täta med text och allt handlar om vad som pågår i huvudet på bokens tre huvudkaraktärer. Det är gnälligt och elakt.

Jag läste en fjärdedel och skummade igenom resten - och ; ja, jag tyckte inte jag verkade missa mycket, så jag påstår att jag läst den.

Ni hör hur imponerad jag inte är?

Ser fram emot att få höra vad de andra tycker och att få prata om den i bokcirkeln där vi haft den som årets första bok!

En 1:a av 5 möjliga.



Man kan säkert låna den på biblioteken också.




fredag 8 februari 2019

Helgfrågan v.6


Mia, från Mias Bokhörna har en veckoutmaning som heter Helgfrågan och den här veckan är frågan: 

Har du hittar några "måsten" att köpa på bokrean?

Det är egentligen många år sedan jag gav upp på att bokrean någonsin igen ska kunna leva upp till hur den var, förr, när den var bra. Det var då man kunde gå på bokrean och hitta böcker som bokhandlaren vill rensa hyllorna från och man då kunde hitta riktiga guldkorn. Det var lite av en skattletarstund att gå in på en bokhandel under bokrean då. 
Nu? Not so much! Böcker tryckta extra billigt för reans skull och bara enligt populärkategorier... eller om de är tillräckligt billiga för kedjan ... Så, svaret är nej, jag tittar egentligen inte längre efter böcker på bokrean ... även om jag någon gång, något år går in i en bokhandel under rean för att se om jag kanske inte har fel i alla fall ... men det har jag inte haft än.

Veckans bonusfråga: Följer du några tips för att inte åka dit på alla förkylningar som går nu?

Nej. Kanske är det bästa tipset att vara ute bland folk så mycket som möjligt från förkylningstidernas början så att kroppen blir immun? ;)
Hade det funnits ETT knep som fungerade hade vi redan utrotat förkylningar?








onsdag 6 februari 2019

Läst: Every Heart a Doorway av Seanan McGuire



Every Heart a Doorway av Seanan McGuire är bok ett i en serie kallas Wayward Children. Än så länge finns det tre böcker i serien, men vad jag kan förstå ska det bli minst fem. 

Om serien kan man på författarens hemsida läsa följande:
When is a door not a door? When it is a gateway to grand adventure: when it is the portal that leads you from an ordinary world where you never quite fit in to the place where you have always belonged, where you have always wanted to be. When it is the conduit to everything you need to be happy.
When is a door a lie? When it opens for the second time, and you find yourself right back where you started...only now suddenly, brutally aware of how much you're missing.
There is a school where these wayward children go, when they find themselves back in homes that will never understand them.
Welcome to Eleanor West's.

Och om första boken:
Children have always disappeared under the right conditions; slipping through the shadows under a bed or at the back of a wardrobe, tumbling down rabbit holes and into old wells, and emerging somewhere...else.
But magical lands have little need for used-up miracle children.
Nancy tumbled once, but now she's back. The things she's experienced...they change a person. The children under Miss West's care understand all too well. And each of them is seeking a way back to their own fantasy world.
But Nancy's arrival marks a change at the Home. There's a darkness just around each corner, and when tragedy strikes, it's up to Nancy and her new-found schoolmates to get to the heart of things.
No matter the cost.

Första boken höll vad den lovade och jag sträckläste den.

Första gången jag hörde om den var av en Booktuber (youtube + books) som tårögt berättade om att den var den första bok hen läst där asexualitet var skrivet om som  något "matter of fact" och hur hen fann det fantastiskt att vara representerad i litteratur hen själv tyckte om.

Boken (och förhoppningsvis hela serien) är mörk i sin fantasy - men djupt mänsklig i sin beskrivning av karaktärerna ... men utan att vara förutsägbara.

Favoritcitat:


“We notice the silence of men. We depend upon the silence of women.”



“Their love wanted to fix her, and refused to see that she wasn't broken.”



“Just because I wouldn’t go back if you paid me, that doesn’t mean I want to forget a second of what happened to me."


Jag gav den en 5:a av 5 möjliga!





Man kan säkert låna den på biblioteken också.




måndag 4 februari 2019

Läst: Ni Vann Aldrig av Misslisibell


Ni Vann Aldrig: Så tog jag mig levande genom högstadiet av MissLisibell, en Youtuber som egentligen heter Lisa Jonsson är en bok som blev rekommenderad av en liten tjej i min verksamhet. Hon lyssnade på den när vi sågs och tyckte verkligen att jag skulle läsa den. Så det gjorde jag.

Om boken kan man läsa:
En berörande och viktig bok om mobbning, utsatthet och att inte få vara den man är.
”Av någon anledning har folk alltid haft svårt för mig.” För den som följer Misslisibell på Youtube eller Instagram kan det tyckas vara ett konstigt uttalande. I sociala medier syns ju en glad och sprallig tjej som sorglöst berättar om allt från smink till godis och sin kärlek till hästar. Men det man inte ser på ytan är det som har präglat Lisa Jonssons liv allra mest, det som gjorde hennes vardag till en plåga under hela högstadiet.
För Lisa var skolan rena helvetet. Ju mer populär hon blev på Youtube, desto värre blev det i vardagen. Utfrysning, skitsnack och näthat blev en daglig verklighet när vännerna plötsligt vände henne ryggen. Det gick så långt att hon fick byta skola - men även där blev det problem. Här berättar Lisa om sin erfarenhet av mobbning och dess konsekvenser, och om hur fansen blev räddningen när allt annat brast.
Hon skriver även om vad mobbning är, om näthat och psykisk ohälsa, samt vad man kan göra om man själv eller ens barn blir utsatt. Boken är faktagranskad av antimobbningsorganisationen Friends.

En viktig bok för en ung person, men en bok som jag, som vuxen (här påstår jag att mognad har med ålder att göra - så ... ta det med en nypa salt) skulle vilja lägga till en del till ... men; boken handlar inte om mina upplevelser, och allt kan inte (ska inte) tystas med äldres erfarenheter. Misslisibells erfarenheter talar för sig själva och jag förstår att de talar till många, kanske speciellt yngre än henne själv. 

Vuxen, med fler svarta bälten i livskunskap ger jag boken 3 av 5. 


Man kan säkert låna den på biblioteken också.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...