onsdag 24 april 2019

Läst: Down Among the Sticks and Bones av Seanan McGuire


Det här är bok två i serien om Wayward Children. Jag skrev om bok ett, Ever Heart a Doorway, HÄR. Den fick en 5:a av 5 möjliga i betyg.

Bok två handlar om två av karaktärerna i första boken, och om vad som hände före bok ett. Vilken berättelse. Författaren är tydlig med att hon beskriver människan i stort, i mångt och mycket - och skruvar i berättelsen vissa drag till max - men visar, tveklöst, på hur de, våra handlingar, påverkar oss, och varandra. 

Om boken kan man läsa:
Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.
This is the story of what happened first…
Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.
Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you've got.
They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.
They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.
Som i första boken är berättelsen mörk - men aldrig hjärtlös.

Även den här får en 5:a av 5 möjliga - och jag ser fram emot bok tre och fyra, som redan nu finns ute.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.



måndag 22 april 2019

Tiden bara gick …


… och det blev tyst här. Det var inte meningen – men inte heller något jag oroat mig för. Trotts att jag inte kommenterat hos någon så har jag försökt att hänga med, så LÄST hos er har jag. Lite lugnare med inlägg verkar det ha blivit över allt 😃 Jag tror, minsann, att vädret kan ha något med det att göra.

Många saker upptar min hjärna – inget allvarligt, som i dåligt – men allvarligt som i VÄRT att fundera över. Existentiella frågor. Kan jag vara mer kryptisk, undrar du 😊 nej, kanske inte – men det är svårt att bjuda på något av röran i min hjärna. Där borde finnas en skylt med ”Ursäkta röran! Vi bygger om!”

Här kommer i alla fall några bitar ur röran:

Bilder jag har med på en utställning med temat Svartvitt




Typen av chokladägg vi bjöd på  :)




#pareidolia "iseefaces


I övrigt bor i min hjärna: Barnkonsekvensanalys, ommöblering hemma och insikten att allt inte får plats, kommunikatörsuppgifter, foton, konfirmationer, tanken om min egen kreativitet och mycket, MYCKET, mer!

Vad bor i din?













måndag 8 april 2019

Läst: Miraklet av Emma Donoghue


Den här boken skriver berättar om väldigt stark övertygelse - och om självbedrägeri. I allra högsta grad om självbedrägeri - kanske för att man valet till annat inte känns som det f inns?
Människans yttersta instinkt är att göra det rätta - på enklaste sätt för det egna jaget ... hur svårt det än kan vara, paradoxalt nog.


Om boken kan man läsa:
Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år. Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.
Jag håller inte med om "baksidestexten" - här finns inga diffusa och skrämmande symptom. Vad händer när människor inte äter, liksom?

Berättelsen börjar med vetenskapligt grundad frustration - och en frustration i att två världar inte förstår varandra, alls. 

Starkast blir upplevelsen av en insikt i det vi egentligen vet: människans självbedrägeri vet inga gränser när det kommer till att skydda sig själv.

Skrämmande. Fascinerande. 

Även om boken handlar om en plats och en tid som inte är vår så handlar den i högsta grad om att vara människa. 

En 4:a av 5 möjliga.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.




tisdag 2 april 2019

Lägertrött


... och nu är det skojsiga med läger över för den här sidan midsommar :)



#iseefaces

Yngste sonen var också med på lägret och agerade kollega :)

Äldste sonen har fyllt år!

Nu ska vardagen sätta sig igen och jag hinner kolla 
runt hos er andra och se vad ni har hittat på!








onsdag 27 mars 2019

Läst: Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson


Ännu en bok jag lyssnat på på Storytel. En bok vi läste tillsammans i vår bokcirkel och som genererade flera timmar prat och människans konstiga bilder av vad som är rätt/fel, snyggt/fullt, bland annat - och, inte m inst: människors outgrundliga tanke om att ha rätten att döma andra!

Om boken kan man läsa:
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackra fortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar "50 saker som tjocka är trötta på att höra". Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. Nu har Linda-Marie Nilsson skrivit en peppande och inspirerande självhjälpsbok för att hjälpa fler att älska sig själva. Hon delar generöst med sig av sin egen historia men ger också massor av konkreta tips, allt från hur man hittar rätt kläder till hur man hanterar kroppshat på nätet.

En viktig bok som behövs.
När jag läser om andras reaktioner på boken är det blandade hurra-rop och förskräckta hälsovarningar. Men. Som Lisa-Marie också skriver om: det finns ohälsosamma smala människor och det finns hälsosamma tjocka människor. Det viktiga är: om du inte kan älska dig själv finns det ingen väg till hälsa. Så, om människor inte slutar att fat-shame:a så blir det inte bättre. När tjocka människor som börjar på gym får utstå att folk stirrar och, faktiskt, frågar dumma frågor som: har du gått hit av misstag? ... då behövs böcker som denna.

För att den behövs - för att den är skriven på ett faktiskt och ganska oaffekterat sätt så får den 5 av 5!



Man kan säkert låna den på biblioteken också.



söndag 24 mars 2019

En smakebit: Suddenly in the Depth of the Forest av Amoz Oz


”En smakebit på søndag” är en bloggutmaning som drivs av bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger växelvis, varannan vecka. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av den. Inga spoilers tillåtna!

Den här veckan är det Betraktninger som håller i det!


Jag har precis börjat läsa "Suddenly in the Depth of the Forest" av Amoz Oz - inköpt på Science Fiction-bokhandelns rea. Texten på baksidan lockade mig. Där står:
In a village far away, deep in a valley, all the animals and birds disappeared some years ago. Only the rebellious young teacher and an old man talk about animals to the children, who have never seen such (mythical) creatures.
A stubborn, brave girl called Maya and her friend Matti, are determined to unravel the mystery of where the animals have gone. They venture into the depths of the forest in their quest, terrified and hopeful of what they may encounter...
Min smakbit är tredje kapitlets första stycke:
At night, the silence was even blacker and thicker than in the daytime: no dog stretched its neck and flattened its ears to howl at the moon, no fox whined in the forest, nog night bird shrieked, no cricket chirped, no frog croaked, no rooster crowed at dawn. All the animals had disappeared from the village and its surroundings many years ago - cows and horses and sheep, geese and cats and nightingales, dogs and spiders and rabbits. There wasn´t even one small goldfinch. Not a fish was left in the river. Storks and cranes bypassed the narrow valley on their journeys of migration. Even bugs and reptiles, bees-flies-ants-worms-mosquitoes-moths hadn't been seen for many a year. The grown-ups who still remembered usually chose to stay silent. To deny. To pretend they'd forgotten.







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...