Jag har just läst inledningen till en ny bok (Grace for the good girl av Emily P. Freeman, jag återkommer
till den när jag läst hela men du kan själv läsa inledningen på hennes blogg).
Emily beskriver hur hon hade lämnat barnen med en barnvakt för att göra ärenden en dag och när hon kom hem menade barnvakten med en blinkning att barnen försvunnit. Författarinnan och barnvakten pratade stort och högt om var de kunde tagit vägen, kanske var de ute och upptäckte världen, kanske var de på väg till månen … Under tiden lyfte de på kuddar och tittade bakom vaser … De kunde höra barnen fnittrandes bakom gardinerna … Plötsligt hittade de dem bakom gardinen och utbrast högljutt och överraskat att ’Där är ni ju' och barnen studsade omkring av glädje och undrade om mamma verkligen trott att de var borta.
Emily beskriver hur hon hade lämnat barnen med en barnvakt för att göra ärenden en dag och när hon kom hem menade barnvakten med en blinkning att barnen försvunnit. Författarinnan och barnvakten pratade stort och högt om var de kunde tagit vägen, kanske var de ute och upptäckte världen, kanske var de på väg till månen … Under tiden lyfte de på kuddar och tittade bakom vaser … De kunde höra barnen fnittrandes bakom gardinerna … Plötsligt hittade de dem bakom gardinen och utbrast högljutt och överraskat att ’Där är ni ju' och barnen studsade omkring av glädje och undrade om mamma verkligen trott att de var borta.
Emily skriver vidare att vi som vuxna glömmer att
den största glädjen med att gömma sig är att bli funnen.
... bara tänk...
... bara tänk...
Som vuxna gömmer vi oss också. Inte på samma sätt utan lite
mer avancerat. Vi gömmer oss bakom ’jag bryr mig inte-attityder’, ’jag bryr mig
men har inte tid’, ’jag mår alltid bra’, ’ jag klarar allt’. Vi har glada
fasader, professionella fasader, sorgsna fasader och … ja, de är många. Ofta gömmer
vi oss för att vi tror att vi inte duger, det jag verkligen är, är inte det min
omgivning vill ha, orkar se eller ens skulle vilja ana? Ibland gömmer vi oss
bakom masker för att överleva … Ibland gömmer vi oss så väl att vi inte kan hitta oss
själva.
Men visst skulle vi också vilja bli funna ibland? Vi vill
bli funna av någon som orkar leta efter oss och blir glad när vi kommer
fram. Vi vill bli accepterade som de vi
är. Det är så enkelt …
…
och så vansinnigt svårt!
Jag önskar oss alla har platser där vi kan vara utan att
gömma oss … även om det är i skymundan. Platser där vi kan hitta oss själva och utbrista
... ’Där är du ju!’
“… And if you have the courage to face yourself, the whole package, you will receive an extraordinary amount of power you may have never realized was there."
k.d. Lang
k.d. Lang sjunger "Hallelujah"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar