Vi kom över havet av Julie Otsuka

"På båten undrade vi ofta: Skulle vi tycka om dem? Skulle vi älska dem? Skulle vi känna igen dem från fotografierna så fort vi fick syn på dem på kajen?"

1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.

Det här är en fantastisk liten bok – liten i sin storlek, stor i sitt berättande. Berättarstilen är ovanlig, en ögonöppnare för mig - till att börja med. Det är inte en japansk kvinnas röst vi hör i den här boken. De är många kvinnors. 

En bit in i boken blir jag lite irriterad av allt det här uppräknandet av röster. och jag frågar mig själv varför. För att jag inte är bekväm med det som läsare? För att texten inte flyter, berättande, som jag är van vid? Svaret är ja. På båda frågorna. Och då skäms jag. Skäms över att jag satte min läsupplevelse i först hand och berättelsen i sig i andra. För det här är inte vilken berättelse som helst. Det är en hyllning till tusentals kvinnor vars liv präglades av kulturkrock, utsatthet och, i stort sett, slaveri.

De kom som postorderbrudar. Många gånger till japanska män som redan emigrerat till Amerika och velat ha en bit av hemlandet till sig – en bit av hemlandet som skulle kunna arbeta minst lika hårt som de själva. För inte är de rika egnahemsbönder, hotellägare eller bankmän, som de skrev att de var när de ville locka till sig en kvinna från hemlandet – och kanske var inte kvinnorna så rediga som de i sin tur utgav sig att vara i sina svar … Och inte såg männen ut som på fotografierna heller. Kanske var det 20 år gamla foton. Ibland var det foton på någon helt annan, någon som såg bättre ut. Men ibland, ibland hade kvinnorna gjort samma sak för att få komma till Amerika. Det förlovade landet. Ett land där de sedan, oftast, fick arbeta. Hårt. Riktigt hårt.

De utnyttjades - av alla. Inte minst av männen till de rika kvinnor de arbetade hos.

"Då och då hände det att en av deras män bad att få prata med oss i arbetsrummet medan hans fru var ute och handlade, och vi visste inte hur vi skulle kunna säga nej. 'Är allting okej?' brukade han fråga oss. Vanligtvis stirrade vi ner i golvet och sa att javisst, naturligtvis, allt var utmärkt, trots att det inte var sant, men när han rörde lätt vid vår axel och frågade oss om vi var säkra på det vände vi oss inte alltid bort. 'Ingen behöver få reda på det', brukade han säga till oss. Eller: 'Hon kommer inte hem förrän sent.' Och när han ledde oss uppför trappan till sovrummet och lade oss tvärs över sängen - just den sängen som vi bäddat samma morgon - grät vi därför att det var så länge sedan någon hade hållit om oss."

Så kom kriget. Andra världskriget. Och japanerna i Amerika blev anklagade för att ha varit de som spionerat, infiltrerat och startat det hela. De fördes bort. Många försvann …

”Vissa dagar glömmer vi bort att de någonsin funnits hos oss, men sent på natten dyker ofta minnena av dem oväntat upp i våra drömmar. … Men när vi vaknar på morgonen är de inte kvar längre, i våra tankar, hur vi än anstränger oss för att behålla dem där.”

På försättsbladet har författaren citerat Bibeln, närmare bestämt Jesus Syraks Vishet 44:8-9

Någras namn har gått till eftervärlden

så att man talar om dem och prisar dem,

andra har blivit glömda och är borta

som om de aldrig funnit;

de är som om de aldrig varit -

de själva liksom också deras barn. 

Och jag tror att det är för att det handlar om skam. Vi pratar inte om det skamfyllda vi gjort. Vi pratar inte om de som försvann när vi inte stod upp för dem ...

Det är en obehaglig berättelse - mest för att den är sann - men när jag läst färdigt den vet jag att det kommer vara en av de vackrast berättade livsöden jag har i bokhyllan, och att jag kommer öppna den om och om igen.


Du kan köpa den här, här eller här … och på en massa andra ställen också förstås! Man kan säkert låna den på biblioteken också!