När julen närmar sig så känner en del hur de måste diskutera varför vi firar jul - speciellt, kanske, för att en representant för kyrkan finns i närheten (alltså, i det här fallet, jag, Eva (note to self: kolla om mina kollegor också råkar ut för det här fenomenet)) - och när diskussionen kommer upp så måste Någon påpeka för KyrkTant Eva att det (gärna med ett faktiskt) inte behöver handla om Jesus.
Kära Någon! Helt ok att din jul inte handlar om Jesus. Din jul kanske är en skön samling traditioner som din familj plockat med sig genom åren och handlar mer om familjen och gemenskapen (och aningens stress, men det pratar vi inte om nu).
Genom historien finns det annat vi firat vid den här tiden på året (vintersolstånd, midvinterblotet) - för genom historien har vi behövt uppmuntran när det varit som mörkast, och velat fira att det vänt och ljuset är på väg tillbaka.
Det är nog så att det är en salig (hehe) blandning helt enkelt. Förkristet, kristet, egna traditioner.
Helt ok. På riktigt!
Vänlig hälsning, Eva
Så, Någons jul handlar inte om Jesus och det är tydligen viktigt att påpeka för mig - eller kanske mer specifikt; KyrkTant Eva. Är inte det spännande? Som om Någon tror att jag går omkring och tror att jag är normen för att de själva tycker att just de är det.
Även min jul är en skön samling traditioner som skapats genom åren och handlar om den allra närmsta familjen och gemenskapen. Men den handlar också om lugn, eftertanke och Jesus (och en hel del choklad - men det är ett helt annat inlägg).
Det är lite underligt att Någon tar sig tid att fundera över min jul och därmed känna sig hotad i sin egen i dessa bråda jul-tider. Kan vi inte, i fortsättningen, låta bli att vara kritiska till hur andra gör? Normen kan väl får vara att alla gör olika :)
Tack!
