Jag lade in
DET HÄR inlägget tidigare. Citatet var:
Riktigt mod är att göra det som är rätt när ingen ser på. Att göra det opopulära för att det är vad du tror på och åt skogen med alla. - Justin Cronin
Flertalet problematiserande kommentarer följde i det inlägget.
Och vad svarar jag på dem?
Det är viktigt att veta att ALLT vi gör och säger kan uppfattas olika av olika människor. Alltid.
Jag inte tror att det, specifikt, är olika personers fanatiska personliga övertygelser som lett världen dit den hamnat ibland – säg som i andra världskriget – utan att den faktiska anledningen till det resultatet är rädslan hos massan runt omkring.
Personer med fanatiska övertygelser har alltid/kommer alltid dyka upp lite nu och då – alla har inte/kommer inte få genomslag som ekar i hela världen.
Individer som Hitler, och Idi Amin – retoriker med fanatiska personliga övertygelser, som fann rätt tid och plats för sina höga röster - fick sina röster hörda genom att spela på andras rädsla. Visst, några få höll säker med … men prestige, rädsla för vad som kan hända någon som inte håller med, längtan efter makt och/eller pengar, oron för nära och kära – allt detta spelar in i varför så många ibland följder så få.
Allt för många är rädda för vad andra ska tycka och vill inte själva hamna utanför och nickar därför lite slöt, nästan i stämmande, i obehagliga diskussioner (som man kanske inte lyssnar på ordentligt) eller agerar mot sin egen vilja i situationer som de inte, ensamma, känner att de kan ändra på. Många håller tyst - i brist på vilja att hålla med, eller mod att säga emot. Därmed får de högljudda, obehagliga övertygelserna väldigt hög röst.
Som, till exempel:
Idag finns det röster som ilsket och oresonligt (t.ex.) skyller lilla mammas äldreboendes dåliga wienerbröds-förråd på asylsökande och nysvenskars närvaro i landet. När de rösterna börjar tala om vad man ska göra åt det – och det handlar om vad man ska göra med dem vars fel de tycker att det är hellre än att undersöka om det faktiskt är sant … ja, då är de fanatiska idéerna i rullning. Men om Mia/Sven höjer rösten och ifrågasätter de ogenomtänkta planerna på hämnd (vilket det faktiskt är i så fall; hämnd), och får alla tysta knyta-handen-i-fickan-personer att istället höja sina röster … då skulle inte Mia/Sven behöva vara rädd. För om de som Mia/Sven står upp emot måste försvara sin idé kommer det att visa sig att de faktiskt inte har ”på fötter” för att klara det! Så, en ensam Mia-Sven är ju himla lätt att terrorisera och, kanske, få tyst på. 70 % av Sveriges befolkning hade ju varit svårare att slå ner (vare sig verbalt eller faktiskt) … eller hur?
Det är när vi andra är tysta och inte står upp för det vi vet är rätt som det ser ut som om Mia/Sven står upp för en opopulär idé (ingen hakar ju på) och antagligen får Mia/Sven då ta kopiöst med skit och behöver, troligtvis, vara rädd för att gå ut ensam. De högljudda fanatikerna tycker nämligen inte om mothugg.
Det är bara ett citat, kära bloggläsare. Men jag tänkte att eftersom citatet kom till mig utifrån artikeln jag länkat till så skulle ni kanske kunna förstå hur jag tänkte... Kanske. Men, de flesta läste nog inte artikeln – och kanske glömde jag att olika personer tolkar saker olika, oavsett vad jag menar när jag skriver.
Citatet var till för att lyfta de som vågar stå upp för det opopulära i att bry sig så det både hörs och syns och de som - trots högljudda antagonister - ändå ställer upp för den "lilla människan" och hennes kamp - den som gör och säger det många av oss önskar att vi vågade göra och säga! The unsung hero! De vars liv blev obekvämt, som aldrig fick någon som helst belöning för att de stått upp för sak/person - utan, istället fått stå ut med spott och spe.
Läs artikel. Använd webbläsarens översättningsfunktion om du behöver!
