Den 24 december 1914, på västfronten i Flandern, Belgien,
hände det sig att julaftonen fick skänka vila och ljus över krig och lera.
På ena sidan ingenmansland fanns tyskar, på den andra sidan
fanns engelsmän och fransmän. Det var, som sagt, krig.
I en stilla stund, sägs det, började en tysk soldat sjunga ”Stille
Nacht! Heilige Nacht!”. I den stillhet som blev en kort stund startades den
underligaste vapenvila. Fler och fler tyska soldater stämde in i sången och
snart ljöd den över ingenmansland och engelsmännen och fransmännen kände igen
den. De stämde in, på engelska och på franska, i den julpsalm som är mest känd i
hela världen.
Det blev vapenvila under juldagen. Spontan vapenvila. I
ingenmansland möttes män som var trötta på krig och ville hem till sina
familjer. De begravde sina döda. De bytte cigaretter och mat med varandra och önskade
varandra snar fred.
EN röst började …
Man kan ju önska att de kunde gått hem sen … Ändå är svårt
att inte känna ett litet hopp för mänskligheten när man hör historier som den
här … trots allt.