Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!
 |
| Goodreads sida f boken HÄR! |
Baksidan av boken bjuder på följande:
Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plötsligt är den bara där, på en plats där den inte fanns i går. Cirkusen öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen.
Läs mer HÄR!
I en artikel i DN om författaren och hennes debutroman (som detta är) kan man läsa följande:
Amerikaner som Erin Morgenstern får helt andra associationer när de hör ordet cirkus. Där fanns det sideshows med skäggiga damer och sälmänniskor; där fanns spågummor, trollkarlar och mystik. Utan tvekan har Morgenstern minst ett dussin gånger läst Ray Bradburys fantastiska ”Something wicked this way comes” (på svenska som ”Oktoberfolket” i översättning av Olov Jonason). Man bör i sammanhanget också nämna Angela Carters ”Nights at the cirkus” som en trolig inspiration för den här romanen.
Då förstår du att det inte handlar om den sortens cirkus vi vanligtvis associerar till - för det gör det verkligen inte!
Här kommer min smakbit ur boken:
Med biljetten i handen står du i en obruten rad med andra besökare på väg in i cirkusen, följer de taktfasta rörelserna hos den svartvita klockan medan du väntar.
Efter biljettkuren finns den enda ingången, genom ett tungt, randigt draperi. En efter en passerar människorna in och försvinner utom synhåll.
När det är din tur drar du undan tyget och stiger fram, endast för att slukas av mörker när draperiet sluter sig igen.
Det tar ett litet tag för ögonen att vänja sig, sedan börjar små, små ljuspunkter att dyka upp, som stjärnor. De kantar de mörka väggarna framför dig.
Och fastän du alldeles nyss var så nära de andra cirkusbesökarna att du kunde ha rört vid dem så är du nu ensam när du trevar dig fram genom en labyrintliknande tunnel.
Tunneln slingrar sig och vrider sig, och det enda ljus som finns är från de minimala punkterna. Det finns inget annat sätt att avgöra hur långt du har gått eller i vilken riktning du rör dig.
Slutligen kommer du fram till ett nytt draperi. Tyget känns lent som sammet i din hand och delar sig villigt när du rör vid det.
Ljuset på andra sidan är bländande.
