För ett tag sedan skrev jag en smakbit ur The Martian av Andy Weir (Ensam på Mars, på svenska) - ni kan läsa den HÄR. Lite senare skrev jag om den kommande filmen (premiär redan den 2 oktober - Whoop! Whoop) - läs om det HÄR!
När kommer jag till sak? Nu; Jo, författaren Andy Weir - han verkar vara riktigt skön. Läste lite trådar på Reddit där han svarar på människors frågor. Han svarar inte bara på någon enstaka - han svarar på alla (bra nära i alla fall) frågor - läs HÄR!
Där hittade jag DEN HÄR tråden - en tråd om en kort berättelse som heter The Egg. Jag tycker att den är helt fantastisk. Och slutknorren ... vad kan man säga? En del kan skriva så de grå vaknar och världen blir större med bara ett "tänk om ...".
Det finns inget som faller alla i smaken - men kanske faller den även i din!
OCH; den fanns på svenska (samt Nynorsk och Bokmål) också! Håll i hatten, och håll till godo:
The Egg
Written by Andy Weir
Translated by Amy Vong
Du var på väg hem när du dog.
Det var en bilolycka. Inget speciellt anmärkningsvärt, men ödesdiger i alla fall. Du efterlämnade en fru och två barn. Det var en smärtlös död. Sjukvårdarna gjorde sitt bästa för att rädda dig, men till ingen nytta. Din kropp var så fullständigt splittrad att det var bättre på det sättet, lita på mig.
Och det var då du träffade mig.
”Vad… Vad hände?” Frågade du. ”Var är jag?”
”Du dog,” Sa jag, sakligt. Ingen mening med att skräda orden.
”Det var en… en lastbil och jag slirade…”
”Japp,” sa jag.
”Jag… Dog jag?”
”Japp. Men må inte dåligt över det. ”Alla dör,” sa jag.
Du såg dig omkring. Det var intet. Bara du och jag. ”Vad är det här stället?” Frågade du. Är det här livet efter döden?”
”Mer eller mindre,” sa jag.
”Är du gud?” Frågade du.
”Japp,” svarade jag. ”Jag är Gud.”
”Mina barn… min fru,” sa du.
”Vad är det med dem?”
”Kommer de att vara ok?”
”Det är det här som jag gillar att se,” sa jag. ”Du dog nyss och din huvudsakliga oro är för din familj. Det är bra grejor här.”
Du tittade på mig med fascination. I dina ögon, såg jag inte ut som Gud. Jag såg bara ut som någon man. Eller möjligtvis kvinna. Någon vag auktoritetsfigur, kanske. Mer en mellanstadielärare än den allsmäktige.
”Oroa dig inte,” sa jag. ”De kommer klara sig. Dina barn kommer komma ihåg dig som perfekt på alla sätt. De hann inte utveckla förakt för dig. Din fru kommer att gråta på utsidan, men hemligt lättad på insidan. För att vara rättvis, höll ditt äktenskap på att rasa. Om det är till någon tröst kommer hon känna sig väldigt skamsen för sin lättad.”
”Åh,” sa du. ”Så vad händer nu? Kommer jag till himlen eller helvetet eller något?”
”Ingetdera,” sa jag. ”Du kommer att bli återfödd.”
”Ah,” sa du. ”Så hinduerna hade rätt,”
”Alla religioner har rätt på deras egna sätt,” sa jag. ”Gå med mig.”
Du följde med medan vi strosade genom tomrummet. ”Var går vi?”
”Inget särskilt ställe,” sa jag. ”Det är bara trevligt att gå medan vi pratar.”
”Så vad är meningen?” Svarade du. ”När jag blir återfödd kommer jag bara bli ett oskrivet blad, intressant? Ett barn. Så alla mina upplevelser och allt jag gjorde i det här livet kommer inte att spela någon roll.”
”Inte så!” Sa jag. ”Du har all kunskap och upplevelser av alla dina tidigare liv inom dig. Du kommer bara inte ihåg dem just nu.”
Jag slutade gå och tog tag i dina axlar. ”Din själ är mer magnifik, vacker och gigantisk än du någonsin kan föreställa dig. Ett mänskligt medvetande kan endast rymma en liten bråkdel av vad du är. Det är som att sticka ditt finger i ett glas vatten för att se om det är varmt eller kallt. Du lägger en liten del av dig själv i behållaren, och när du drar tillbaka det ut, har du vunnit all erfarenhet det hade.”
”Du har varit i en människa dessa 48 år, så du har inte sträckt dig än och känt resten av ditt enorma medvetande. Om vi umgicks här tillräckligt länge, skulle du börja komma ihåg allt. Men det finns ingen mening att göra det mellan varje liv.”
”Hur många gånger har jag blivit återfödd då?”
”Åh, många gånger. Många många gånger. Och i många olika liv.” sa jag. ”Den här gången kommer du att bli en kinesisk bondflicka år 540 e.kr.”
”Vänta, vad?” Stammade du. ”Skickar du mig bakåt i tiden?”
”Tja, tekniskt sett jag antar det. Tiden, som du känner den, existerar endast i ditt universum. Saker är annorlunda där jag kommer ifrån.”
”Var du kommer ifrån?” Sa du.
”Åh, javisst,” förklarade jag ”Jag kommer någonstans ifrån. Någon annanstans ifrån. Och det finna andra som jag. Jag vet att du kommer vilja veta hur det är där, men för att vara ärlig skulle du inte förstå.”
”Åh,” sa du lite besviket. ”Men vänta. Om jag blir återfödd till andra platser i tiden, skulle jag ha kunnat interagera med mig själv vid någon tidpunkt.”
”Visst. Händer hela tiden. Och med båda liven endast medvetna om dess egna livslängd vet du inte ens att det händer.”
”Så vad är meningen med allt?”
”Seriöst?” Frågade jag. ”Seriöst? Frågar du mig om livets mening? Är det inte lite stereotypt?”
”Tja, det är en rimlig fråga,” envisades du.
Jag såg dig i ögonen. ”Meningen med livet, anledningen till att jag gjorde hela det här universumet, är för att du ska mogna.”
”Du menar mänskligheten? Du vill att vi ska mogna?”
”Nej, bara du. Jag gjorde hela det här universumet för dig. Med varje nytt liv växer du och mognar och blir ett större och mer avgörande intellekt.”
”Bara jag? Hur är det med alla andra?”
”Det finns ingen annan,” sa jag. ”I detta universum, finns det bara du och jag.”
Du tittade tomt på mig. ”Men alla personer på jorden…”
”Alla dig. Olika inkarnationer av dig.”
”Vänta, är jag alla!?”
”Nu fattar du det,” sa jag med en gratulerande klapp på ryggen.
”Jag är alltså varenda mänsklig varelse som någonsin levt?”
”Och som någonsin kommer att leva, ja.”
”Jag är alltså Abraham Lincoln?”
”Och du är John Wilkes Booth, också,” fyllde jag i.
”Jag är alltså Hitler?” Sade du, skräckslaget.
”Och du är miljonerna han dödade.”
”Jag är alltså Jesus?”
”Och du är alla som följde honom.”
Du föll i tystnad.
”Varje gång du gjorde någon till offer,” sade jag, ”gjorde du dig själv till offret. Varje handling av vänlighet du har gjort, har du gjort för dig själv. Varje glatt och ledsamt ögonblick upplevt av vilken som helst dåvarande människa som fanns, eller kommer att finnas, är upplevd av dig.”
Du tänkte under en lång stund.
”Varför?” Frågade du mig. ”Varför göra allt det här?”
”För att någon gång, kommer du bli som jag. För att det är vad du är. Du är ett av mitt slag. Du är mitt barn.”
”Åhå,” sa du klentroget. ”Menar du att jag är en gud?”
”Nej. Inte än. Du är ett foster. Du växer fortfarande. När du har levt varje mänskligt liv genom alla tider, kommer du ha växt tillräckligt för att bli född.”
”Så hela universum, ” sa du, ”är endast…”
”Ett ägg.” Svarade jag. ”Nu är det dags för dig att gå vidare till ditt nästa liv.”
Och så skickade jag iväg dig.
