söndag 31 januari 2016

En smakebit på søndag: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg


Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

En bokcirkel jag gått med i ska läsa feministisk litteratur (bland annat) - och vi börjar med Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg. Min 35 år gamla pocketutgåva finns kvar i bokhyllan - nu ska den läsas om!



Petronius reste sig och gick fram till fönstret. Det var solnedgång i Egalsunds skärgård. Färgerna kämpade mot mörkret och allt blev starkare. Dit skulle de. Hon och han. Ini solnedgången. Han fäste blicken på fjorden och tänkte på havet som oupphörligt vällde in. Så skulle det vara med kvinnan och honom. Hon skulle förvandla honom. Hans kropp skulle förvandlas. Hans inre. Den djupa, genomgripande förvandling som alla gossar längtar efter och som  bara en kvinna kan fullborda hos dem; förvandlingen som skulle innebära att han kunde ge sig hän helt och fullt - och bli en riktig man.



På bokens baksida finns att läsa:

I Egalia har kvinnorna makten. Det är dom som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna. Och givetvis är det männen som måste ta hand om barnen - det är ju trots allt män som avlar barn.Bokens huvudperson, Petronius Bram, drömmer om att bli sjökvinna. Då han blir äldre börjar han och några kamrater diskutera mansförtycket och dess orsaker. De startar en mansgrupp, som får fristad hos den gamla skolherken Uggleberg. Herken har i tysthet samlat kunskaper om ett glömt och förtiget patriarkat och om det grymma mansförtrycket genom tiderna. Han väcks till nytt li v av de unga maskulisterna och dras med i de allt djärvare aktioner som de genomför, trots allt löje och motstånd som mansrörelsen väcker. Den offentlige pehåbränningen är bara en början ... 







fredag 29 januari 2016

Din sjävbild ...


... är viktig!

Bildens original ännu inte funnen - jag letar vidare!








onsdag 27 januari 2016

Viktigt


Ni som följer min blogg vet att en av mina favoritförfattare är Matt Haig och att han skrivit, bland annat, "Reasons to stay alive" som nu också finns på svenska och heter "Skäl att fortsätta leva".

Nu skrev han en viktig statusuppdatering på Facebook här om dagen - en som alla kan behöva läsa ... för att den säger så mycket om depression och mental ohälsa. På ett enkelt sätt. Och om ni inte läst boken ... ja, då är det dags!

Matt Haig skriver på sin Facebook-sida:


“You write a (kind of) self-help book on depression and anxiety and the assumption, at least from those who haven't read it, is that you are better. But in reality it is not something you are 'cured' of. It's just something you accept and learn better to live with and sometimes to eve be thankful for. But every day has its struggles. Every day since September 1999 I've had to be careful about what I eat and drink. Every time I go away from home I have to have a silent conversation with myself about how it is unlikely something bad will happen. Everyday without proper sleep has been a major risk. At least 8 or 9 times a year I will have to talk myself down from the onset of a panic attack. Everytime I am in a shop with unnatural lighting (all of them) I have to consciously stay calm. I have to watch I don't write much over 1000 words a day or my natural brain reserves - those needed to keep depression at bay - will dry up. I spend 30% of the time convinced I or someone I love might be seriously ill. Everyday has been full of mental INTENSITY, which probably spills over into my status updates sometimes. None of this is to say I'm not a happy person. I honestly couldn't have asked for a better life. It just means that I will never really be the kind of person I once was. That 'normal' state of not having to be mindful and self-aware has probably gone for ever and occasionally it'd be nice to have an off switch. This isn't a moan by the way. It's just to say that even people who sometimes seem 'better' are never actually returned to the way they were before. You can build a utopia after an apocalypse but it is still post-apocalypse.”


Översättning:
"Man skriver en (sorts) självhjälpsbok om depression och ångest och manga, speciellt de som inte last boken, tar för givet att man mår bättre. Men realiteten är att det inte är något man blir kurerad från. Det är bara något man accepterar och lär sig leva bättre med och ibland till och med kan vara tacksam för. Men varje dag har sin beskärda del av kamp. Varje dag sedan september 1999 har jag varit noga med vad jag äter och dricker. Varje gång jag går hemifrån måste jag ha en tyst konversation med mig själv om hur osannolikt det är att något ska hända. Varje dag utan ordentlig sömn har varit en stor risk. Åtminstone 8 eller 9 gånger om året måste jag prata mig bort från starten på en panik-attack. Varje gång jag är i en affär med onaturligt ljus (alla) måste jag medvetet hålla mig lugn. Jag måste se till att jag inte skriver mer än 1000 ord om dagen för att min naturliga hjärnkapacitet – den som behövs för att hålla depressionen borta - inte ska ta slut. Jag spenderar 30 % av min tid övertygad om att jag eller någon jag älskar kan vara allvarligt sjuk. Varje dag har varit full av mental INTENSITET, vilket antagligen spiller över till mina statusuppdateringar ibland. Inget av detta betyder att jag inte är en nöjd person. Jag skulle, ärligt, inte kunnat önska mig ett bättre liv. Det betyder bara att jag aldrig kommer vara den person jag en gång var. Det där ”normala” som var att inte behöva vara mentalt närvarande och självmedveten hela tiden är antagligen borta för alltid och ibland skulle det vara skönt att ha en av-knapp. Det här är inte gnäll förresten. Det är bara för att berätta att människor som ibland verkar ha blivit ”bättre” faktiskt inte har blivit som de var. Man kan bygga en utopi efter en apokalyps, men det är fortfarande post-apokalyptiskt."










tisdag 26 januari 2016

Döden och jag


Förra inlägget handlade inte om att var humoristisk kring döden. Det handlade om en livsinställning. Kanske är jag yrkesskadad – men jag tänker att döden handlar om livet… och livet om döden. Det enda vi kan vara säkra på i våra liv är att det kommer att ta slut en dag. Inte ens hur är oss givet. Skönt det! Det räcker att veta att.

Är man rädd för döden kan påminnelsen om den vara en plåga – men, jag tror inte döden är farlig, eller ens skrämmande. Det jag kan skrämma upp mig själv med är HUR jag ska dö. De finns ju scenarion som fantasin gärna spinner på, given tillfälle.

I gamla religiösa sammanhang kan man stöta på orden; Tänk på döden var du går. Rätt bra råd, faktiskt – även om det låter makabert. För vad tanken på döden gör är egentligen att ge oss viljan att verkligen leva nu när vi lever.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva!

… och då menar jag verkligen leva.


Döden i sig, tanken på den egna och filosoferandet kring vad som händer efter döden – det är EN sak. Sorg är en annan … Mitt förra inlägg handlade om döden och min inställning till den egna, förekommande.

I dödens spår går ju sorgen. När vi blir lämnade kvar och vi tycker att döden tagit någon ifrån oss. Men det är en helt annan fråga. Mycket mer komplicerad och känslig. Individuell. Nästan handikappande i många fall. DET är ett helt annat blogginlägg.



"Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. "

Harry Martinson








This might not be for you. Death is mentioned. A lot!


This cheers me up!




... yeah ... 

Perspective - a Wonderful Thing



The VlogBrothers? Hank and John Green - 
as in the John Green that writes popular YA books and 
Hank Green, who does many other awesome things!