lördag 10 november 2012

Jag äger ett skepp och en dinosaurie ...





... samt livlig fantasi! 

En del reklam är riktigt bra!




5 kommentarer:

  1. Kan bara instämma och nog är livlig fantasi en gåva alltid. :)

    Njut av din lördag Eva.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. "Chateau, chateau, un chateau", ropade hon, och mellan barnafingrarna höll hon en legoklots. Jag har glömt dess färg, men vill gärna tro att den var gul. Chateau - ett slott - en klots - en byggsten. Farfadern som inte behärskar tungomålet Québécois såg dock en fantasi framför sig. En barnfantasi. Ett minne. Han sade till sin son: "Chateau, är inte det ett slott"? Och han tänkte, att slott byggs av någonting.

    Jag har också begåvats med gåvan att ha en livlig fantasi. Tack skapare! - om du sedan gav den till mig som en gåva, eller för att jävlas med mig, det vet jag inte. Om den är kreativ eller inte, det är ännu outrett. Om den gagnar eller missgynnar, det vet jag inte heller.

    Skypeuppkopplingen var inte den bästa, men sedan yrhättan med legoklotsen försvunnit ur bildfältet, förklarade min äldste son, barnafadern, att min tolkning var riktig, och att det var med de där bitarna de byggde slott - och förhoppningsvis också drömmar.

    Precis som jag trodde - men ännu mer önskade. Du nämner reklam, och jag vet inte om du har sett den på TV, eller i butik. Själv har jag aldrig sett den. Jag har ingen TV. När jag mötte bilderna, och läste din korthuggna text, kändes det som att jag genast förstod, utan att förstå säkert, vad du avsåg. Det var först efter en stund jag såg skuggorna. Tack för bekräftelsen kära du!

    Det känns väldigt långt till lönnlövens land, där på andra sidan om den atlantiska oceanen. Men jag har inte för avsikt att bryta ihop. Just nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så jag blir både glad, rörd och lite vemodig!
      Din fantasi hjälper dig prata med barnbarnet på andra sidan oceanen och du kan glädjas åt hennes drömmar. Det är en gåva.
      Längtan och saknad är kärlekens biverkningar och vi bryter ihop ibland, för vi orkar inte låta bli. Din avsikt att låta bli är noterad med vemod. Hoppas ni får träffas snart!
      I tankarna sitter jag en stund vid din sida och hälsar på saknaden. Vi är bekanta. Du är inte ensam.

      Radera
    2. Tack!

      Nu skulle jag definitivt vara korthuggnare än en runsten i mitt tack för din älskvärda replik, men tro fan att det blev så!

      Kanadickknickedickerna har jag skrivit om, under dagsordet "knickedick", på "Glömda ord" - bloggen där jag mötte din blogg. De är faktiskt fem i lönnlövsfamiljen, och yrhättan med legobiten, Thalia the Lady, är mellanbarnet.

      Men du;"I tankarna sitter jag en stund vid din sida och hälsar på saknaden. Vi är bekanta. Du är inte ensam". Jag hoppas att det inte, för din del, är något alltför besvärligt som gör oss bekanta! Jag tröstar mig med det lilla ordet "vemodig", på översta raden. Tolkningar igen, alltid dessa tolkningar. Men det ordet får mig att känna att din saknad har passerat, ska vi säga, bäst-före-datum!?

      Du är SÅ välkommen att i dina tankar och ord sitta vid min sida, jag uppskattar sällskapet. Och du får sitta så länge du vill. Behöver vi prata, då gör vi det. Men tigandet är också en god konst.

      Själv klarar jag mig alltid. Det är väl bara så med oss som begåvats med/påtvingats den där fantasi- och associationsförmågan att vi ofta befinner oss på en annan plats än den där den fysiska kroppen, vår lekamen, befinner sig!

      Lev väl, och tack för ikväll.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...