Om att dyka ner i sina minnen

I morse väcktes jag av åskan. Klockan var inte mer än strax efter fyra. En lång stund stod yngste sonen och jag ute på förstutrappan och njöt av dofterna som regnet förde med sig, och åskan som hördes långt bort.

Jag piggnade till – jag visste ju att jag hade en läsupplevelse på gång – så jag satte mig med min bok. Skulle läsa mig trött. 

Fel bok – den blev utläst. Jag blev inte trött.

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman. Slukad.

”Neil Gaimans nya vuxenroman är en vemodig, vacker och nagelbitande kuslig berättelse om monster.” Sience Fiction bokhandeln

Nej. Jag håller inte med. Det är inte en bok om monster. Visst finns de, där på de skickligt skrivna sidorna som håller en så fängslad – men de blir inte centrala - inte för mig, när jag läser boken. Viktigare är rädslorna och vad de gör med oss - i det här fallet med bokens sjuårige centralfigur. Bokens bästa dimension (jo, den har så många, många, dimensioner) är det som får mig att tänka på allt vi inte vet – men ändå, någonstans, bär på minnen av.

Som alltid känner jag det lilla drag av ångest som Neils böcker alltid väcker i mig. Igenkännandet av det obehagliga- det som skrämmer. Som vanligt finns där en karaktär som leder mig vid handen och tar mig till slutet av berättelsen där jag liksom sätter mig och flämtar efter andan – trygg, men med den gnagande aningen om att det är något jag borde komma ihåg. Något viktigt. Något riktigt viktigt.

Läs vad Neil själv skriver om boken, recensioner och mycket mera, i Neil Gaimans Journal och speciellt inlägget You have to be this tall to get on this ride

”Put simply, The Ocean at the End of the Lane is the best-written book of Gaiman’s career. It features a level of craftsmanship, focus, and control that we normally associate more with literary fiction than genre. The book is focused, lyrical, and profoundly perceptive in its exploration of childhood and memory, and it’s also quite frightening—like one of Truman Capote’s holiday stories by way of Stephen King.”

Så lyder ett utdrag ur den recension som Neil Gaiman själv tycker bäst om ”för den berättar inget om vad som händer i boken, men om hur det känns att läsa den”. Läs hela recensionen HÄR!

Någonstans läste jag att den här boken är om att dyka ner i sina minnen ... raden fastnade - även om jag inte kommer ihåg var jag läste den - ändå är jag inte säker på vad den säger mig. Tydligen mer än jag förstår.