En kollega satt på jobbet och läste i Kyrkans tidning om Dalai Lama och hans kommande besök, på-hurrat av Svenska kyrkan, och muttrade efter en stund ”Jag fattar inte varför kyrkan omhuldar honom så pass – han är ju emot homosexualitet”. Jag svarade lite sådär obetänkt ”Ja, det kan man ju undra.”

Jag har sedan dess undrat. Inte så mycket på varför Svenska kyrkan tycker att han är så bra som på varför vi, inte bara kollegan utan hela mänskligheten, så ofta dömer efter den avvikande åsikten.

Min kollega har med all säkerhet många åsikter gemensamt med Dalai Lama (det är svårt att inte ha det) men …

Och jag då? Min mes, som inte lyssnade ordentligt och svarade därefter?  Tja, jag har ju å andra sidan faktiskt fått börja lära mig något av det! Jag jobbar på att inte låta en åsikt få mig att tro att jag vet allt om människan bakom.

Men var går gränsen för vad vi orkar leva med för åsikter hos dem omkring oss? För det finns en gräns?