Känslorna står vi själva för

När jag började blogga tänkte jag att jag skulle provtycka en särdeles massa och se hur det tog sig ut i, främst, mina egna ögon. Men tycker jag speciellt mycket? Nej. Varför? Ah, kanske för att bloggvärlden består av en mängd trevliga bloggare som inte alls vet vem jag är och som jag inte alls vill skrämma med ogenomtänkta funderingar som inte reflekterar mig – inte helt – aldrig helt.

Det skrivna ordet är nyanslöst. Inte alltid kanske, men ofta. Ironi, glimten i ögat, sarkasm … set är svårt att få fram alla nyanser i det skrivna ordet och missförstånd är dagligen på agendan om man inte är försiktig. Och det är väl det jag är; försiktig. Här i alla fall. Jag är inte alltid lika försiktig i min närvärld där kropp och ansiktstryck är med i konversationen.

ALLA bär på berättelser. Alla bär på berättelser som vi inte kommer dela med oss av - så tunga att de format oss på djupet … Det kan komma till uttryck på många sätt. Att markera vad vi tycker om olika åsikter är ok – nödvändigt för att göra världen till en bättre plats – men det som gör hela skillnaden är HUR vi gör det. Omtänksamt konstaterande – det borde ju vara grundinställningen. Men visst läser vi in ett och annat i en del kommentarer och tänker ”så tyken hen var nu då” … men det är ju våra känslor som spökar. Vår egen reaktion på orden. Det skrivna ordet förmedlar inte mer. Känslorna står vi själva för.

Så, om jag skriver något du tycker är konstigt – eller kommenterar på ett underligt sätt- ge mina ord lite luftrum och fundera på vad som är din egen tolkning av mina ord – och jag lovar att göra detsamma med ditt skrivna ord. Vi kan ju faktiskt lära oss saker av varandra!