Så är det då dagen D - vi far på läger. Femtiotvå personer. Fyra dygn. På en (befolkad, med ett litet Coop, men dock) ö!
Jag har packat, för jobbets räkning, så att jag redan är helt slut ;) Nu ska jag försöka få ihop någon sorts överlevnads-kit för mig själv och tänka ut en stärkande lunch, innan den offentliga dagen börjar.
Fyra dagar läger för blivande konfirmander. Fyra dagar att påminna sig själv, samt försöka förmedla till alla runt omkring en, att vi har betydelse - och att den betydelsen kan bestå av att bara vara. Förmedla att det är viktigare att lyssna på någon än att komma med kloka, skämtsamma eller överhuvudtaget, kommentarer och/eller svar. Förmedla vikten av närvaro, mental och annorledes ;) - samt, viktigast av allt, förmedla att de alltid är önskade, älskade och värdefulla. DET, mina vänner, är inte lätt. Att få någon att tro på sitt eget värde är inte lätt när det finns en hel värld som förmedlar att "du ska nog kunna bli något bra om du bara____" (fyll i själva).
Och så ska vi ju ha väldigt roligt samtidigt.
Om vi bara håller ihop ska vi kunna ha kungligt roligt! |
Blogga- ja, det gör jag om jag hinner (och om det finns nät - viktig ingrediens) :) Men i några dagar nu så finns det annat (och andra) i fokus. Och det finns trötthet ;) Även om jag inte har åldersnoja så är jag ju medveten om att jag inte är 17 år länge. Det känns, efter några dagar utan tillräckligt med sömn, om inte annat! ... vilket, förvisso, gör att man, dag 4, ser ut som sjutton - men det är ju en helt annan sorts 17.