När semestern precis börjat går min hjärna på högvarv och håller mig stressat upptagen med alla möjligheter som finns nu – allt man kan gör när man får så mycket tid, ledig tid.
När det pågått ett par dagar så kommer apatin och ångesten som ett brev på posten. Seriöst. Inga roliga grejer. ”Varför vill du inte göra en massa!” – det är frågan min hjärna ställer mig samtidigt som den svarar sig själv med; ”Va? Måste jag?” - och gråten ligger där på lut.
Varje år blir jag fundersam över vad som händer. Steg för steg. Precis som när man (läs: jag) ser en film man vet att man sett men inte tror sig komma ihåg mycket av men efter halva filmen börjar minnas, scen för scen. ”Jajustdet!”
Det är så här min första semestervecka alltid ser ut. Varje år. *suckar*
Så vad gör man åt det då? Inget. Man väntar ut det. Det handlar om att sätta sig ner och vänta ut det – eller ta en promenad, se en film, läsa en bok … Idag har jag kommit till ”Jajustdet!” Alltid något ;)
”Men släpp det bara.” Jajamen – du vet precis hur det är. Inte.
”Nu överdriver du allt.” Nej.
”Äsch, du överlever säkert.” Ja.
Stressabstinens – ett faktum. Det går över. Men man funderar ju på hur man är funtad medan man jobbar.
Så, nu då? Nu ser jag på film. Idag bjuder Netflix på Järnjätten från -99
Anar att jag kommer gråta i slutet ...
Återkommer.